Att börja skriva igen är inte så lätt. Många månader har gått och mycket har hänt. 
Plingplong-taxi, grubblerier, hypomani, lycka, sorg, eufori och en väldans massa ångest.

 

Jag tänkte iallafall försöka börja skriva igen, då jag vet att många utav er kan känna igen er i hur det är att leva med

psykisk ohälsa.

 

Den här bloggen är egentligen till för att informera, filosofera och betona hur viktigt det är att förstå att man inte är ensam om psykisk problematik. De sår som finns, de sår som infekterats men även de som läkt. 
Jag vill lyfta ämnet, föra fram mina tankar och även gärna få feedback från Er, hur er situation ser ut. 
Känner du igen dig? Har det trasslat till det för dig? Behöver du, sjuk som anhörig, hjälp att förstå sig på hur det känns att leva med ett psykiskt lidande i dagens samhälle? Då öppnar jag min famn och välkomnar dig, vem du än är där ute.

 

I det här inlägget skulle jag vilja skriva om ångest.

Har Du sett den nya reklamen på tv, den som handlar om pensionsångest? 

Den gör mig riktigt förbannad rent ut sagt. Den målar upp en bild utav en vardaglig oro. Oro är inte samma sak som ångest. Oro kan skapa en ångest, ett jobbigt tillstånd där kroppen försöker fly från något så outhärligt och farligt.

 

Jag uppfattar ångest som en form utav andnöd. Brist på luft, min hals täpper till. Precis som personer med astma och liknande, är det som att andas genom ett sugrör och min kropp ställs in på flight istället för fight. 

 

Det pirrar i bröstet, som slem i luftvägarna. Huvudvärken slår till och kroppen vrider sig frenetiskt i hopp om att den sjukliga oron skall lägga sig. 
För mig är ångest inte bara kroppsliga reaktioner, något fysiskt. För mig beror det på om jag befinner mig i depression, påväg ned för trappan mot depression eller upp för trappan mot en hypomani. I eutymi (normaltillståndet) är ångesten runt hörnet. Den gömmer sig, kommer inte fram, jag är fri. 

 

Ni vet när man ska hälla ut en jordnöt ur en påse så kommer det flera stycken på samma gång?
Precis så är min ångest. Rolig metafor, men det är precis så det känns för mig och många andra. En tanke avlöser den andra och det är ibland helt osammanhängande. Är jag ångestladdat åt det depressiva hållet i min bipoläritet så är det oftast negativa, dömande och stressande tankar som aldrig verkar vilja ta slut. 
Är jag därimot hypoman så kan perioden i början präglas av storslagna idéer som jag ska göra. Och helst direkt, helst nu. Det spelar ingen roll om klockan är in på småtimmarna så kan jag koka en panna kaffe, sätta igång dammsugaren eller beställa hem nya saker på någon webbshop för kommande projekt. Ingen kan stoppa mig. Det är all in, alla depåer av energi töms på samma gång. Det är där ångesten smyger in igen bakom hörnet.

"Oj, det blev nog lite mycket här. Klarar jag det här? Vad har jag gjort, vad har jag sagt? Ska jag.. nä.. eller.. nä.. fast jag måste hämta tröjan där hos honom fast ja jag ska ju måla nu också. Vad har jag ställt till med?"

 

Depressionen kommer oftast som ett brev på posten och kroppen ställer sig i försvarsposition.

Fight och flight. 

 

Kvällsfilosofi. 

 

Ta hand om Dig!

Utskriven till verkligheten. Utsläppt till vardagen. Alla bilar, lukter, stress, svett, tårar och problem.

Att problem ska försvinna bara för att man är avskärmad från verkligheten ett tag är bluff. 
Jag hade som önskan att mitt huvudtrassel skulle försvinna med hjälp av mediciner och isolering men jag hade så fel. Så fel man bara kan ha.

 

Alla vill att jag ska skriva någon prioriteringslista, helst varje dag. Nej, jag kan inte. 
Alla tankar snurrar runt i full fart och skriver jag ner en så följer det flera och det blir bara pannkaka. Jag borde vara väl medveten nu om att prioriteringslista är bästa sättet att få saker gjort och även rangordna dom men jag kan inte. Jag vill göra allt på samma gång, helst jävligt mycket fortare än vad jag borde. Gad och Adhd, tack så jävla mycket!

 

Det är bara trassligt nu. Med boendesituationen. Med endast ett möte med psykolog per vecka. Med min vikt. Med mitt knä. Med mitt.... ska jag fortsätta? 

 

Jag kan bara inte få ut en tanke och lägga den åt sidan, eller rangordna den. Jag bara kan inte. 

 

Det är en mening jag måste få ut ur mitt huvud: jag kan inte.

 

Jag kan. Jag kan. Jag kan.

 

Måste bara inte glömma att andas.

Adhd, social fobi, Generaliserat ångestsyndrom, personlighetsstörning UNS. 
Så löd diagnoserna. Men jag är tveksam och jag blev aldrig stämplad, det har inte fastnat på mig än. Det finns ingen acceptans i mig som kan rädda mig från de här dömande och undvikande tankar som far runt just nu.

Jag, ADHD? När t.o.m utredaren rynkar på pannan sådär nervöst och biter på pennan så förstår man att det här med utredningar är ingen lätt uppgift. Vi är vi olika skapta och med olika erfarenheter i uppväxt och miljö som påverkar hur vi fungerar och hur känsliga vi är för alla de förväntningar och påfrestningarna vi går igenom.

 

Mina månader på slutenpsykiatrisk avdelning bestod av ytterligare tester med läkemedel men ingen skillnad kunde ses. Sista alternativet (just då) blev ECT. Kul. Fungerade det? Nej. Det gav mig bara mer last i form av dåligt kort OCH långtidsminne. Japp, som ett brev på posten. Plussar på det på min lista bredvid rubriken depression. Att jag inte reagerade ens på ECT tyder på att det är något tungt som drar ner mig, något som inte tar mig ur det här.

Adhd ter sig tydligen olika och ger olika symptom beroende på kön. Killar/män kan uppfattas som ständigt på gång, ouppmärksamma, överdrivet pratsamma och fysiskt överaktiv till skillnad mot kvinnor/tjejer som under barndom/tonår ter sig som introverta, dagdrömmande och håller sig aktiva fysiskt. 
Dessa är bara exempel, alla är vi som sagt olika.

 

Min utredare misstänkte adhd efter att det framkom andra uppgifter från min skoljournal som uppmärksammade mina återkommande problem med vissa ämnen i skolan, matproblem, att jag ständigt hade/har många tankar i huvudet och att jag tränade väldigt mycket. Det kunde, enligt utredaren, tyda på en överaktivitet/hyperaktivitet att jag tränade så mycket som jag gjorde.
Jag rynkar näsan. Kliar mig frenetiskt på huvudet. Jag vet inte. Jag... jag vet inte. 

 

Jag känner mig inte stämplad.

Har försvunnit ett tag. Varit långt borta, väldigt djupt ner, där det var alldeles för mörkt för att kunna se tangenterna på mitt skrivbord. Och jag kan inte skylla på mascaran den här gången, det var något alldeles mörkare än så.

 

150 dagar inlåst på en avdelning där pillerna var mina bästa vänner och kudden likaså. Att krascha så totallt är inget jag förvånas över idag, det var nog mer en tidsfråga. Som en tickande bomb som äntligen slog till. En kall kväll, kalla öl, kalla händer och iskallt nog drog jag i mig övertäckta lyckopiller. En efter en tills det inte fanns någon kvar. Tomt i burken. Tomt.

 

150 dagar av läkarsamtal, utredningar, hopp, förtvivlan, skratt och saltblandade droppar i form av svett och tårar. Och här är jag nu. Ungefär i mitten på ett gummiband som snart ska brista och utskriven från platsen där jag hamnade efter min lilla resa till himmelen där jag inte lyckades hamna.
Så många mediciner jag testat nu och så många korsförhör jag haft av underbara människor och idioter. Här är jag nu och ingenting har förändrats. 

Jag är där jag är, jag har liksom fastnat i en sten på botten och det är mörkt. Inga av medicinerna har fått mig att lösas upp och ingen motiverande person har fått mig att få komma tillbaks till det som dom kallar livet.

 

Men jag kämpar och kämpar men vet inte vart längre. 

 

 

Sylvia Plath

Nu har jag kaosat ett tag. Bara emotionellt slutkörd fast musklerna i kroppen är spända som fiolsträngar. 

 

 

Är väldigt nervös inför två veckors psykologfritt får jag lov att säga. Man kan tro att jag är fem år igen och har tappat bort min vuxne i ett vildvuxet centrum. Mitt i julruschen. Det är så det känns och det sa jag också.

Det är som att vandra på en mörk och stenig stig en mörk vinternatt i en tätbelagd skog. Mörkt och vilset.

Jag vill inte klaga, jag vill kunna klara mig själv. Vara trygg i vem jag är, var jag är påväg och vad jag tycker och tänker. Men det är där allt faller isär. Som ett pussel eller schackspel, jag vill alltid vara steget före i hopp om att jag ska vinna kampen mot de här sjukdomarna.

 

Jag har julhandlat med J. Med S. Försökt sälja bilen utan framsteg. Steg. Vad har jag tagit för steg idag?

Snedsteg?

 

Jag vill inte ha den här svartvita världen i mitt huvud. Jag vill bli fri från allt.

 

Önskar jag kunde vakna upp utan huvudvärk och vara den vuxna jag faktiskt är. Inte fem år gammal.
Men känslan att någon leder mig över övergångsstället känns så tryggt. 

Två veckor. Jul och nyår. Hur orkar man när det enda man vill är att försvinna?

Jag är arg och jag är förbannad. Knivskarpt hat och våld. Kanske bara jag som känner det?

Lever som i ett eko av slag och skrik, sår och slaveri. Huvudvärken som man har när ådrorna i pannan buktar ut. Blod i en rasande fart gör huden skör. Så jävla arg.

 

Människan är ett underutvecklat släkte. Vi kan inte vara de mest intelligenta. Genom att motarbeta varandra, ska det leda till ett drägligt liv? Genom att vissa får spöken i huvudet, som  styr våra liv?

Jag vill inte, jag vill inte vara med i detta krig. Mitt egna, fucking, krig. Mina jag och känslorna.

 

Och ni då, ni som drar upp diskussioner om nonsens. Om vår hudfärg. Om våra skal. Om barnens rätt till att inte formas till någon utav oss kan jag förstå. Men genom förbud följer inramning, ser ni inte det här?

Är det inte kristallklart?

Vi blir mindre och mindre

Så inrutade.

Ibland önskar jag att man kunde lämna in sig själv på reparation. 
"Ja hej, jag skulle vilja ha fullservice av min hjärna och dess tankar."
"Absolut, det fixar vi. Eftersom du är en trogen kund får du justering utav känslor och reducering utav tankar på köpet"
"Men vad härligt! Det tackar vi för. När får jag livet tillbaka tror du? Torsdag?"

 

Ja, om det ändå vore så. Nej, nu rör man om i grytan på spisen men man äter aldrig. 
Man bjuder gäster men ingen kommer. Man dukar men katten drar ner allt på golvet. I en enda röra. Allt går sönder. Går knappast att limma eller lappa. Bara köpa allt igen, på nytt. Börja om på nytt.

 

Men jag behöver en fullservice. Byte av allt och lite till. Fylla på med lite kärlek, omtanke, lycka och lust. 

Jag är trött på att ständigt dräneras på liv.

 

 

 

 

 

Vill bara höja denna förening till skyarna. Den är en ideell förening som börjat synas mer och mer i media och    på Twitter och Facebook: Missing People Sweden.

 

För er som missat så har de som engagerar sig ett nära samarbete med polisen och hjälper till att anordna skallgångar, efterlysningar etc åt anhöriga när någon person anmäls försvunnen. 

 

Jag har följt dem de senaste 4 månaderna och under den tiden har väldigt många frivilla engagerat sig i jakten på de som försvunnit av olika skäl. Många personer som försvunnit lider utav psykisk ohälsa av olika slag och det river alltid i mitt hjärta när jag ser att så många mår så dåligt att de tillslut faktiskt avslutar sitt liv och även hur många medmänniskor som faktiskt bryr sig. 

 

Jag önskar bara att människor och samhället brydde sig ännu mer. Dessa personers liv skulle kunna ha räddats om psykisk ohälsa inte vore så tabu som det tyvärr är.

 

Om du inte redan följer Missing People på facebook så kan du börja följa dem här eller besöka deras hemsida och läsa mer.

 

Jag har energi och det är läskigt. Jag är rastlös, vill göra allt nu på en gång. Reflekterar, funderar, vänder och vrider. Upp och ned för trappen. Äter, wow, jag äter!

Kanske har jag lite för många tankar, kanske lite för många galna upptåg, kanske...

Jag får hjärtklappning och jag känner mig stressad.

 

 

Att snön vräker ner gör mig glad. Jag gillar snö. Helst i massor och helst att jag får vara inne och mysa under täcket! Men att mysa ensam, att ligga under täcket med spänd kropp och ögonen så öppna så att man kan tro att jag har tandpetare som håller upp dem, det är jobbigt. Ingen behaglig känsla i bröstet.

 

Jag borde inte klaga, jag borde inte, jag borde...

 

Det här med att städa har faktiskt varit min grej, en gång i tiden. Att få allt snyggt och prydligt och avdammat gör att jag kan andas bättre. Och nej, jag tror inte det har med dammet att göra.

 

Men nu orkar jag inte. Det är bara tomt på energi i mitt blodomlopp. Det pumpas inte ut från hjärtat. Mina leder är stela och värker. Min fina vän Jonas skickade mig ett bra tips på en låt igår. 

 

"Du är min vän och vi lär oss av varann"

 

Den går på repeat. Ger mig lite styrka. Fast man får väl pausa? Vad vore en storstädning utan ett stort fett pladask i sängen med kuddar som en mur runt en, så man inte ramlar av? Kanske lite pepparkakor också. Så man verkar så gammal som man känner sig. (5 år på sin höjd)

 

Ironi. Rummet är upprivet och kaosartat med kläder som täcke över dammråttorna.

Suck, bara att resa sig och fortsätta. För det måste man. Fortsätta.