Adhd, social fobi, Generaliserat ångestsyndrom, personlighetsstörning UNS. 
Så löd diagnoserna. Men jag är tveksam och jag blev aldrig stämplad, det har inte fastnat på mig än. Det finns ingen acceptans i mig som kan rädda mig från de här dömande och undvikande tankar som far runt just nu.

Jag, ADHD? När t.o.m utredaren rynkar på pannan sådär nervöst och biter på pennan så förstår man att det här med utredningar är ingen lätt uppgift. Vi är vi olika skapta och med olika erfarenheter i uppväxt och miljö som påverkar hur vi fungerar och hur känsliga vi är för alla de förväntningar och påfrestningarna vi går igenom.

 

Mina månader på slutenpsykiatrisk avdelning bestod av ytterligare tester med läkemedel men ingen skillnad kunde ses. Sista alternativet (just då) blev ECT. Kul. Fungerade det? Nej. Det gav mig bara mer last i form av dåligt kort OCH långtidsminne. Japp, som ett brev på posten. Plussar på det på min lista bredvid rubriken depression. Att jag inte reagerade ens på ECT tyder på att det är något tungt som drar ner mig, något som inte tar mig ur det här.

Adhd ter sig tydligen olika och ger olika symptom beroende på kön. Killar/män kan uppfattas som ständigt på gång, ouppmärksamma, överdrivet pratsamma och fysiskt överaktiv till skillnad mot kvinnor/tjejer som under barndom/tonår ter sig som introverta, dagdrömmande och håller sig aktiva fysiskt. 
Dessa är bara exempel, alla är vi som sagt olika.

 

Min utredare misstänkte adhd efter att det framkom andra uppgifter från min skoljournal som uppmärksammade mina återkommande problem med vissa ämnen i skolan, matproblem, att jag ständigt hade/har många tankar i huvudet och att jag tränade väldigt mycket. Det kunde, enligt utredaren, tyda på en överaktivitet/hyperaktivitet att jag tränade så mycket som jag gjorde.
Jag rynkar näsan. Kliar mig frenetiskt på huvudet. Jag vet inte. Jag... jag vet inte. 

 

Jag känner mig inte stämplad.