Hösten 2008 small det till i knät och det skulle bli starten på en stor fysisk och psykisk kamp.

 

Jag var aktiv inom handboll och det var mitt liv. En kall novemberkväll gick mitt ena korsband sönder i knät under en träning. Jag åkte in till akuten med en knä stor som en fotboll (ok, nästan) och fick smärtstillande tills jag var i himmelen. 
Jag fick ett otroligt bra tips av en förälder om att dagen efter direkt söka upp Capio Artro Clinic för en akut undersökning. Jag fick ett otroligt bra bemötande på kliniken och en magnetröntgen gjordes direkt på plats, vilket akuten endast kunde erbjuda 3 veckor efter besöket. Jag skickades in på röntgen och de såg direkt att det främre korsbandet var av samt båda meniskerna var ordentligt mosade.

 

I december opererades jag för första gången. Då tog man en ny sena från låret som formades och häftades fast i knäleden och rensade också ur bitar från menisken. 
4 månader senare hade jag kraftigt ont och åkte in igen och oturligt nog så hade den nya senan skavts sönder i knät från en speciell utbuktning av skelettet som vissa har. Det var bara att lägga undan månader utav träning, metallställning, taxi till skolan och ångest och påbörja en ny stor operation.

 

Denna gång tog man en bil utav knäskålssenan, alltså i mitten av knäskålen. 

Efter allt detta spektakel i mitt liv med samtidiga avslutande studier gjorde att min depression smög på och min generaliserade ångest blev allt mer påtaglig. Jag var i helvetet.

 

Jag åkte linbana i djungeln en gång (Tro mig, det var en riktigt ball upplevelse). Dessvärre skulle man vara vig av sig och stanna sig själv uppe bland trätopparna i norra Thailand - med fötterna mot ett träd!
Mitt knä (som gick i pension -08 som jag brukar säga) gillade inte detta spektakel så mycket som jag gjorde och KKRASH BOM BANG: Knät svullnade upp, jag kunde inte gå, smärtan var olidlig och jag var längst uppe ibland träden i djungeln. Vad gör man?

 

Kloka (snygga) thailändare fiskade fram bambustänger och tog av sig sina tshirts och bar mig upp till lägerplatsen.

"Hospital hospital" Nejtack svarade jag. Det här var nämligen inte första gången jag fått svåra smärtor i knät (under 2008-2011 har jag fått akuta smärtor väldigt ofta) och jag hoppade upp till mitt lilla rum i Sabuy Guesthouse, Chiang mai och min vän sprang till alla små apotek och tog med smärtstillande i mängder. 

Där låg jag, i tre veckor.

 

Min vän skulle otroligt nog åka hem till Sverige igen dagen efter olyckan. Men som tur var finns det så otroligt snälla människor här i världen och Tee tog hand om mig och kom med mat VARJE dag. God bless you.

 

Hur som helst, jag tog mig igenom detta och avslutade mina 5 månader genom att arbeta gratis (olagligt) i Guesthouset och det är ett minne för livet.

 

Nu, 5 månader senare, efter ett suicidförsök, djup depression och ångest ska jag äntligen göra min sista (förhoppningsvis) operation och ta bort metall som sitter häftat inne i knät. Lycka!

 

Om det är något du undrar över, funderar på om du själv eller någon annan råkat ut för en knäskada - tveka inte att höra av dig, det kanske finns något jag kan hjälpa dig med. Om inte annat kan jag finnas som bollplank, mentor eller liknande till Dig om du råkat ut för liknande skada. 

 

 

Må väl!

/C