Två månader av sommaren innanför låsta dörrar. Det gjorde mig ingenting. Solen skar in i mina ögon och regnet gjorde mig likgiltig ändå. Depressionen var som ett moln över huvudet. En tung ryggsäck. Bojor vid fötterna. Tunga armar. Hur går det här ihop egentligen? 

 

Trots likgiltighet, skuld, skam, tunghet i bröstet och extrem trötthet så spinner huvudet fortfarande runt som på en friidrottsarena. En tanke byts av med en annan, sedan trasslar de ihop sig. Huvudtrassel. 

Hjärnan går på högvarv medan kroppen går i slowmotion.