Det är precis så det är. Men jag försöker vinna krig varje dag, till vilken nytta? 

Sålänge jag andas och försöker leva så gott det går, då har man gjort det man ska.

Det var riktigt mörkt. Jävligt mörkt. Sicksackade mig igenom hemsidor, skrev upp nummer på telefonen. Raderade dem. Skrev upp nytt. Raderade. Ångest.

 

Det var en varm sommardag jag nådde botten i min depression. Jag ville inte leva längre och orkade inte kämpa längre. 

 

Jag hade dragit ut tabletterna ur det stora paketet och knäckte ut en efter en över bordet bredvid koppen med kallt kaffe. Ångesten dunkade över bröstet och musklerna drog ihop sig över revbenen. Musklerna i armarna var som fiolsträngar. Utmattad var bara förnamnet.

 

Jag tog tabletterna, en efter en. Sedan är minnet skevt.

 

Kol, EKG, personer i dräkter med kala färger, sjukhussäng, ångest, magont är det jag kommer ihåg det närmaste dygnet efter att jag färdats med ambulans till sjukhuset.

 Vem är Jag?

 

Som liten var jag utsatt för sexuella övergrepp, mobbning och ätstörning. I tonåren var jag fortsatt deprimerad då mina övergrepp fortfarande inte kommit upp till ytan. Jag har alltid varit tjejen med råg i ryggen, stark personlighet i klädesväg, yttranden och en stor bekantskapskrets. Det har aldrig varit någon som kommit innanför mitt skal, mitt inre jag. Om jag säger att jag levt i en illusion låter det säkert banalt men det är precis som det har varit. För innerst inne har jag en komplex generaliserad ångest, har haft det så länge jag kan minnas och har mått otroligt dåligt för att jag aldrig talat om det. Att ha berättat om hur jag känner, fått diagnosen och terapi har hjälpt mig extremt mycket. Prata är A och O!

 

"Generaliserat ångestsyndrom (GAD) karakteriseras av genomgripande kognitiv dysfunktion med fokus på hot och risker mot den egna personens och den omedelbara familjens välfärd.

Tillståndet medför spänning, oro, muskelvärk, störd sömn och irritabilitet som går ut över arbetsförmåga, umgänge och familjeliv.

GAD orsakar genom sin kro­ni­citet betydande direkta och indirekta kostnader för individen, familjen, sjukvården och på arbetsplatsen eller i studierna." http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=16276

 

Må väl/C

Två månader av sommaren innanför låsta dörrar. Det gjorde mig ingenting. Solen skar in i mina ögon och regnet gjorde mig likgiltig ändå. Depressionen var som ett moln över huvudet. En tung ryggsäck. Bojor vid fötterna. Tunga armar. Hur går det här ihop egentligen? 

 

Trots likgiltighet, skuld, skam, tunghet i bröstet och extrem trötthet så spinner huvudet fortfarande runt som på en friidrottsarena. En tanke byts av med en annan, sedan trasslar de ihop sig. Huvudtrassel. 

Hjärnan går på högvarv medan kroppen går i slowmotion.