Utskriven till verkligheten. Utsläppt till vardagen. Alla bilar, lukter, stress, svett, tårar och problem.

Att problem ska försvinna bara för att man är avskärmad från verkligheten ett tag är bluff. 
Jag hade som önskan att mitt huvudtrassel skulle försvinna med hjälp av mediciner och isolering men jag hade så fel. Så fel man bara kan ha.

 

Alla vill att jag ska skriva någon prioriteringslista, helst varje dag. Nej, jag kan inte. 
Alla tankar snurrar runt i full fart och skriver jag ner en så följer det flera och det blir bara pannkaka. Jag borde vara väl medveten nu om att prioriteringslista är bästa sättet att få saker gjort och även rangordna dom men jag kan inte. Jag vill göra allt på samma gång, helst jävligt mycket fortare än vad jag borde. Gad och Adhd, tack så jävla mycket!

 

Det är bara trassligt nu. Med boendesituationen. Med endast ett möte med psykolog per vecka. Med min vikt. Med mitt knä. Med mitt.... ska jag fortsätta? 

 

Jag kan bara inte få ut en tanke och lägga den åt sidan, eller rangordna den. Jag bara kan inte. 

 

Det är en mening jag måste få ut ur mitt huvud: jag kan inte.

 

Jag kan. Jag kan. Jag kan.

 

Måste bara inte glömma att andas.