Stämplad utan färg

Publicerad 2013-08-06 21:25:30 i Allmänt, Frågetecken, utropstecken, Mitt huvudtrassel,

Adhd, social fobi, Generaliserat ångestsyndrom, personlighetsstörning UNS. 
Så löd diagnoserna. Men jag är tveksam och jag blev aldrig stämplad, det har inte fastnat på mig än. Det finns ingen acceptans i mig som kan rädda mig från de här dömande och undvikande tankar som far runt just nu.
Jag, ADHD? När t.o.m utredaren rynkar på pannan sådär nervöst och biter på pennan så förstår man att det här med utredningar är ingen lätt uppgift. Vi är vi olika skapta och med olika erfarenheter i uppväxt och miljö som påverkar hur vi fungerar och hur känsliga vi är för alla de förväntningar och påfrestningarna vi går igenom.
 
Mina månader på slutenpsykiatrisk avdelning bestod av ytterligare tester med läkemedel men ingen skillnad kunde ses. Sista alternativet (just då) blev ECT. Kul. Fungerade det? Nej. Det gav mig bara mer last i form av dåligt kort OCH långtidsminne. Japp, som ett brev på posten. Plussar på det på min lista bredvid rubriken depression. Att jag inte reagerade ens på ECT tyder på att det är något tungt som drar ner mig, något som inte tar mig ur det här.

Adhd ter sig tydligen olika och ger olika symptom beroende på kön. Killar/män kan uppfattas som ständigt på gång, ouppmärksamma, överdrivet pratsamma och fysiskt överaktiv till skillnad mot kvinnor/tjejer som under barndom/tonår ter sig som introverta, dagdrömmande och håller sig aktiva fysiskt. 
Dessa är bara exempel, alla är vi som sagt olika.
 
Min utredare misstänkte adhd efter att det framkom andra uppgifter från min skoljournal som uppmärksammade mina återkommande problem med vissa ämnen i skolan, matproblem, att jag ständigt hade/har många tankar i huvudet och att jag tränade väldigt mycket. Det kunde, enligt utredaren, tyda på en överaktivitet/hyperaktivitet att jag tränade så mycket som jag gjorde.
Jag rynkar näsan. Kliar mig frenetiskt på huvudet. Jag vet inte. Jag... jag vet inte. 
 
Jag känner mig inte stämplad.

Julrusch och plågoandar

Publicerad 2012-12-17 23:29:40 i Mitt huvudtrassel,

Nu har jag kaosat ett tag. Bara emotionellt slutkörd fast musklerna i kroppen är spända som fiolsträngar. 
 
 
Är väldigt nervös inför två veckors psykologfritt får jag lov att säga. Man kan tro att jag är fem år igen och har tappat bort min vuxne i ett vildvuxet centrum. Mitt i julruschen. Det är så det känns och det sa jag också.
Det är som att vandra på en mörk och stenig stig en mörk vinternatt i en tätbelagd skog. Mörkt och vilset.
Jag vill inte klaga, jag vill kunna klara mig själv. Vara trygg i vem jag är, var jag är påväg och vad jag tycker och tänker. Men det är där allt faller isär. Som ett pussel eller schackspel, jag vill alltid vara steget före i hopp om att jag ska vinna kampen mot de här sjukdomarna.
 
Jag har julhandlat med J. Med S. Försökt sälja bilen utan framsteg. Steg. Vad har jag tagit för steg idag?
Snedsteg?
 
Jag vill inte ha den här svartvita världen i mitt huvud. Jag vill bli fri från allt.
 
Önskar jag kunde vakna upp utan huvudvärk och vara den vuxna jag faktiskt är. Inte fem år gammal.
Men känslan att någon leder mig över övergångsstället känns så tryggt. 
Två veckor. Jul och nyår. Hur orkar man när det enda man vill är att försvinna?

Nyservad hjärna - ja tack!

Publicerad 2012-12-11 21:49:48 i Mitt huvudtrassel,

Ibland önskar jag att man kunde lämna in sig själv på reparation. 
"Ja hej, jag skulle vilja ha fullservice av min hjärna och dess tankar."
"Absolut, det fixar vi. Eftersom du är en trogen kund får du justering utav känslor och reducering utav tankar på köpet"
"Men vad härligt! Det tackar vi för. När får jag livet tillbaka tror du? Torsdag?"
 
Ja, om det ändå vore så. Nej, nu rör man om i grytan på spisen men man äter aldrig. 
Man bjuder gäster men ingen kommer. Man dukar men katten drar ner allt på golvet. I en enda röra. Allt går sönder. Går knappast att limma eller lappa. Bara köpa allt igen, på nytt. Börja om på nytt.
 
Men jag behöver en fullservice. Byte av allt och lite till. Fylla på med lite kärlek, omtanke, lycka och lust. 
Jag är trött på att ständigt dräneras på liv.
 
 
 
 

Du är min vän och vi lär oss av varann

Publicerad 2012-12-02 12:23:23 i Mitt huvudtrassel,

Det här med att städa har faktiskt varit min grej, en gång i tiden. Att få allt snyggt och prydligt och avdammat gör att jag kan andas bättre. Och nej, jag tror inte det har med dammet att göra.
 
Men nu orkar jag inte. Det är bara tomt på energi i mitt blodomlopp. Det pumpas inte ut från hjärtat. Mina leder är stela och värker. Min fina vän Jonas skickade mig ett bra tips på en låt igår. 
 
"Du är min vän och vi lär oss av varann"
 
Den går på repeat. Ger mig lite styrka. Fast man får väl pausa? Vad vore en storstädning utan ett stort fett pladask i sängen med kuddar som en mur runt en, så man inte ramlar av? Kanske lite pepparkakor också. Så man verkar så gammal som man känner sig. (5 år på sin höjd)
 
Ironi. Rummet är upprivet och kaosartat med kläder som täcke över dammråttorna.
Suck, bara att resa sig och fortsätta. För det måste man. Fortsätta.
 
 
 
 

plockade blommor under snötäcke

Publicerad 2012-11-27 23:02:04 i Mitt huvudtrassel,

Kl 22.00 tog jag min första Valdoxan 25mg. Korrigering: detta är inget nytt läkemedel men i jämförelse med andra har den inte funnits tillgänglig i Sverige i allt för många år.
 

Gick och la mig och stoppade kuddar som en mur kring mig. Ska jag få sova nu?
Efter många veckor utan ordentlig sömn och skärande ångest somnade jag äntligen in. Jag möttes utav en ljus sommardag som förändrades fort till en mörk och isig vintermorgon. Under loppet utav några sekunder såg jag årstiderna skifta i en rasande fart.
Jag stod där i vit klänning med röda rockabilly-körsbär tryckta längsmed midjan. Jag kände mig förvirrad och lugn på samma gång. Efter att ha grävt i det vitfrostiga istäcket tills knogarna var rödvita utav kölden, trädde en vacker bukett med blommor upp ur marken. 
Är det ett tecken på något? Tecken på förändring? Täcker på ett ljus som trätt in i mitt mörker?
 
Efter en dag utav arbetsträning på min arbetsplats (ja, sådant jag normalt sett gjorde utan hinder måste jag nu mera programmera om) kom jag hem och stupade i säng. Direkt. Tillbaks till en annan dröm. 
 
Hur blir denna natt? Blir den lika fascinerande och konstigt skön som gårdagens?

Va', va' sa du? Va..valdoxan?

Publicerad 2012-11-26 17:54:55 i Mitt huvudtrassel,

Signalsubstanserna i min hjärna tickar fram och tillbaka. "Va v..var ska..var ska jag?" 
Nu ska vi fylla på lite till. Lite mer substans. Du behöver mera substans ******.
 
Vad menar du? Jag trodde du menade distans. För det är väl vad jag behöver mest?
Inte mera toxitet i kroppen. Inte mera tick tack.
 
Valdoxan är en (ny) medicin som ska verka antidepressivt genom att höja melatoninet i hjärnan. Here we go again. En i raden av tester. Hoppas på få biverkningar. To be continued.
 
 

Kan du natta mig Mamma?

Publicerad 2012-11-26 13:33:00 i Mitt huvudtrassel,

 
En fantastiskt aktiv natt inatt. Skavde nog ned sängbotten en halvmeter med tanke på hur många gånger jag vände och vred mig. Jag kan inte somna. Sist jag tittade på klockan var den 05.23 och tårarna patrullerade ut i en rasande fart. Ostoppbart. 
Dom mörka tankarna spelar chack i mitt inre. Vita mot svarta. Goda mot onda. Säg mig vem fan som vinner om jag skjälper hela spelet? 

kaffe ut genom öronen

Publicerad 2012-11-23 14:19:40 i Mitt huvudtrassel,

Jag har svårt att sova. När natten kommer snurrar hjärnan igång, precis som om jag druckit en kaffepanna med trippla espressos.
Jag ska göra allt. Precis allt. Och helst allt på samma gång.
Mindfulness som jag försökt med så många gånger verkar inte vilja bita. Jag försöker rensa huvudet på tankar och segla iväg på fina små barkbåtar i en bäck. Jo, det är sant. Lite knäppt är det faktiskt när jag tänker efter. Men vad gör man inte för att bara få sova?

Propavan gör mig väldigt lugn men det stoppar inte alla mina briljanta ideer jag får för mig in på småtimmarna. Och dagen efter blir kaos. Jag vaknar inte, jag hör inte, jag vill inte.

Har funderat på att lägga in mig själv igen men stoppar alltid mig själv när jag kommer på hur lite de kan hjälpa mig med. Jag måste få hjälp. Nu. Hjälp att hjälpa mig själv. Det här är ohållbart. Eller är jag dömd att få må såhär ett tag framöver? Det kanske ska vara såhär? Hmm, frågetecken, utropstecken, varför, hur, när, vad?

..huvudtrassel..

Var är ljuset?

Publicerad 2012-11-21 19:05:14 i Mitt huvudtrassel,

Nu är jag färdigopererad och utmattad. En förkylning slog till som en rak höger med feber på köpet.
Har under en tid mått allt sämre och det känns som att jag inte "hänger med" i svängarna så att säga.
Problemet med mig är att jag överanalyserar varendaste tanke, skugga, känsla (hej GAD, vad kul att du visar att du vill hälsa på). Jag har allt mer djupa tankar på existens, var jag vill bli begraven (japp, det är redan klart) och om hur många som känt mig kommer att reagera när det sipprar ut på Facebook att jag trillat av pinn. 
 
Ironi. Jag vet. Och man får inte känna såhär! Och man får inte säga såhär!
 
Jo, det får man visst. Jag är bara ärlig. Jag vågar prata om det här. Jag vågar visa att jag inte accepterar att jag ska få må såhär dåligt. Jag önskar bara jag vore stark nog att se vad jag kan ändra och inte tvärtom men mina hjärnspöken trasslar till det så för mig. 
 
Jag vill inte. Jag vägrar. Någonting måste vara fel på mig. Varför säger alla att jag är fullständigt normal? 
Ingen är normal. Det finns inget normalt. Det är en uppfattning, ingenting man är.
 

ursäkt nr. 2

Publicerad 2012-11-18 22:13:50 i Korsband och menisk skada, Mitt huvudtrassel,

Nu är Voxratiden över. Tack tack tack. Mått som en påse nötter. Min kropp verkade inte vilja acceptera Voxra då jag mått som en pytonorm så länge.
Nu laddar jag inför ett annat ångestmoment - knäoperation. Imorgon blir det 5e och förhoppningsvis sista ingreppet under doktorns skalpell. Nu ska järnskrot ut ur kroppen!
Och bäst är väl det. Att ha sådant i kroppen är inte normalt för oss.
 
Efter en långdusch och date med desinfektionsmedlet så tar jag och försöker varva ned med "Akuten" på SVT, chokladmousse och thailändsk rökelse. Ångestmonstret sitter och gror i halsen. Den har liksom kravlat sig fast med all sin kraft. Som en mörk gestalt med sylvassa lösnaglar ingrodda bakom bröstbenet.
 
Jag tror den skrattar och ler när den märker hur jag febrilt försöker få luft. Ångest, ångest, snälla låt mig få vara i fred. Vad är jag rädd för? Var ska jag fly?
 
Må väl
/C
 

Voxra: biverkningar deluxe

Publicerad 2012-11-11 23:32:22 i Frågetecken, utropstecken, Mitt huvudtrassel,

Började äta voxra för 3 veckor sedan och personligen var det länge sen jag upplevde att jag mådde så fysiskt dåligt.
Blödande sår och kliande hårbotten, andningssvårigheter, feber och allmän sjukdomskänsla. Känner mig som en dålig lindansare som ska ramla närsomhelst. 
Inte nog med det blev min läkartid på Ö.P inställd pga vabbande läkare. Hm. Och någon ny tid har jag inte fått. 
 
Ska tokringa imorgon.
To be continued..

Sorry!

Publicerad 2012-10-31 10:19:40 i Mitt huvudtrassel, Tips,

Förlåt mig, mina kära läsare. Jag har varit på botten ett tag och har äntligen kravlat mig upp en bit.
Har börjat ta ny medicin, Voxra, som har används som tabletter för rökavvejning (stavning?) förr. De påverkar så att de höjer Dopaminet i hjärnan och verkar mot depression.
Har haft en ihållande förkylning ett tag nu och har senaste veckan fått svårt att andas och har besvärlig hosta. Idag ska jag till läkaren för undersökning då jag inte vet om det är medicinen som gör att jag mår såhär (allergisk reaktion) eller om det är någon eftersläng av förkylningen. 
Har varit orkeslös och trött. 
 
Det är mycket nu. Strul med försäkringskassan var det gäller sjukskrivning, jobbigt på arbetet, för.. svårt.
Det får vara för svårt. Eller hur? Precis som när en nära person försvunnit till himmelen. Det får vara jobbigt. Man får vara ledsen. Även om personen var gammal och att det var en naturlig död - man får. 
 
Jag följer Era bloggar dagligen och jag tänker på er alla därute som kämpar. Det tåls att säga igen - vi lider i tystnad.
Låt oss lida tillsammans, så vi kan komma upp igen.
 

Allt på en gång

Publicerad 2012-10-23 11:28:02 i Mitt huvudtrassel,

 
 
 
Jag är mitt uppe i en förändring, på många plan, i mitt liv. Mitt uppe i rehab av det lilla som finns kvar i mitt knä. Detta innebär övernattning på gymmet (som jag för övrigt avskyr. Gymmet alltså), fight mot fettet, insättning av Voxra, utsättning av Venlafaxin, terapi, sakta påväg tillbaka till arbetet, hitta boende, högskoleprovet... puh.
Tar det någonsin slut?
 
Jag vill bara få må bra. Ska det vara för mycket begärt?
 
 
 
 
 
 
Här kommer lite musiktips till er. Massa kramar!
 
 

Voxra, utsättning Venlafaxin.. puh

Publicerad 2012-10-21 18:40:34 i Mitt huvudtrassel,

Någon av mina kära läsare som har erfarenhet av voxra? Har fått varnat för mig att eventuellt inte köra bil då man kan bli riktigt dåsig. Men *snyft* bilen är det enda som kan ta mig till arbetet.. och egentligen orkar jag inte jobba. Jag tar bara på mig för mycket. Och eftersom de är osäkra på om jag är bipolär är jag rädd att hamna i en hypoman fas och...
Hjälp..

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela