Adhd, social fobi, Generaliserat ångestsyndrom, personlighetsstörning UNS. 
Så löd diagnoserna. Men jag är tveksam och jag blev aldrig stämplad, det har inte fastnat på mig än. Det finns ingen acceptans i mig som kan rädda mig från de här dömande och undvikande tankar som far runt just nu.

Jag, ADHD? När t.o.m utredaren rynkar på pannan sådär nervöst och biter på pennan så förstår man att det här med utredningar är ingen lätt uppgift. Vi är vi olika skapta och med olika erfarenheter i uppväxt och miljö som påverkar hur vi fungerar och hur känsliga vi är för alla de förväntningar och påfrestningarna vi går igenom.

 

Mina månader på slutenpsykiatrisk avdelning bestod av ytterligare tester med läkemedel men ingen skillnad kunde ses. Sista alternativet (just då) blev ECT. Kul. Fungerade det? Nej. Det gav mig bara mer last i form av dåligt kort OCH långtidsminne. Japp, som ett brev på posten. Plussar på det på min lista bredvid rubriken depression. Att jag inte reagerade ens på ECT tyder på att det är något tungt som drar ner mig, något som inte tar mig ur det här.

Adhd ter sig tydligen olika och ger olika symptom beroende på kön. Killar/män kan uppfattas som ständigt på gång, ouppmärksamma, överdrivet pratsamma och fysiskt överaktiv till skillnad mot kvinnor/tjejer som under barndom/tonår ter sig som introverta, dagdrömmande och håller sig aktiva fysiskt. 
Dessa är bara exempel, alla är vi som sagt olika.

 

Min utredare misstänkte adhd efter att det framkom andra uppgifter från min skoljournal som uppmärksammade mina återkommande problem med vissa ämnen i skolan, matproblem, att jag ständigt hade/har många tankar i huvudet och att jag tränade väldigt mycket. Det kunde, enligt utredaren, tyda på en överaktivitet/hyperaktivitet att jag tränade så mycket som jag gjorde.
Jag rynkar näsan. Kliar mig frenetiskt på huvudet. Jag vet inte. Jag... jag vet inte. 

 

Jag känner mig inte stämplad.

Jag är arg och jag är förbannad. Knivskarpt hat och våld. Kanske bara jag som känner det?

Lever som i ett eko av slag och skrik, sår och slaveri. Huvudvärken som man har när ådrorna i pannan buktar ut. Blod i en rasande fart gör huden skör. Så jävla arg.

 

Människan är ett underutvecklat släkte. Vi kan inte vara de mest intelligenta. Genom att motarbeta varandra, ska det leda till ett drägligt liv? Genom att vissa får spöken i huvudet, som  styr våra liv?

Jag vill inte, jag vill inte vara med i detta krig. Mitt egna, fucking, krig. Mina jag och känslorna.

 

Och ni då, ni som drar upp diskussioner om nonsens. Om vår hudfärg. Om våra skal. Om barnens rätt till att inte formas till någon utav oss kan jag förstå. Men genom förbud följer inramning, ser ni inte det här?

Är det inte kristallklart?

Vi blir mindre och mindre

Så inrutade.

"Det var en sådan kväll då man längtar, fast man vet inte vart."

ur Draken med de röda ögonen av Astrid Lindgren

Började äta voxra för 3 veckor sedan och personligen var det länge sen jag upplevde att jag mådde så fysiskt dåligt.

Blödande sår och kliande hårbotten, andningssvårigheter, feber och allmän sjukdomskänsla. Känner mig som en dålig lindansare som ska ramla närsomhelst. 

Inte nog med det blev min läkartid på Ö.P inställd pga vabbande läkare. Hm. Och någon ny tid har jag inte fått. 

 

Ska tokringa imorgon.

To be continued..

Jag är förbannad och frustrerar. Sliter mitt hår, på gränsen till att spricka mitt itu. Det blir ett till inlägg, läst av få och syns inte heller men för oss som tystats ned så länge, för er ska jag STRIDA.

 

Alla som mobbats, mobbas, utelämnas, hånats, gråtit. Alla som har sår som aldrig vill läka, som skadats och formats till vandrande psykiska lik, vi som ständigt har någon som trasslar ihop det för oss i huvudet. 

 

Jag ska stå upp för oss. Jag ska göra det jag kan. Vi ska klara det här, vi ska inte besegras av mobbare eller våldtäktsmän eller nonchalanta vitrockade eller slipsmiffon i alla partier som ska styra vårat förbannade ihopplåstrade land. DET ÄR NOG NU!

Det här med sjukskrivning har man ju läst och hört mycket om. Nu förstår jag varför.

Man blir mer medveten om problemen ju mer intrasslad man blir. Det komiska i det här är att sjuka människor, i detta fall vi som lider av psykisk ohälsa av olika slag, är att man är i många fall mycket fagril och dessa små hinder som uppkommer kan kännas som att man har berg att klättra över. För dem som inte känt som oss - släng på dig en väska full med tegelstenar och gå upp för en backe med rullgrus.

 

I detta trassel är läkare en stor del av allt. I mitt fall var jag inneliggande på psykiatrisk avdelning i två månader (med misslyckade permissioner då jag var så dålig att jag intoxikerade en utav gångerna). Trots att jag vred mig av inre plågor så fick jag endast hel sjukskrivning en vecka i taget. Om man är nere på botten och inte orkar äta på grund av bl.a. ångest, hur ska jag då, i praktiken, kunna gå från 100% sjukskriven till 100% arbete på en vecka?

Som grädde på moset skrev läkaren helt fel datum och fel procent på sjukskrivningen, ingen läkare kunde träffa mig på öppenvården trots att de lovande en läkarkontakt direkt efter utskrivning. Detta ledde till att jag tillslut inte orkade  och blev återigen inlagd pga ångestpåslag. Tack.

 

Jag har varit till brevlådan i skyttetrafik och fick tillslut träffa en läkare som svor åt mitt fall och skrev direkt en två månaders sjukskrivning utan en massa krångel. Nu hade jag tur som tog tag i att skicka in alla papper, fylla i papper till FK, få tag i kuvert osv osv. Alla har inte den turen att man orkar.

 

Läkare borde SKÄRPA SIG. Det finns ingenting som säger att man inte kan gå tillbaks och arbeta trots sjukskrivning - då fyller man bara i en ny blankett..

 

Det här är dagens sanning.

Men javisst, hade vi brutit benet hade vi ju kunnat gå tillbaks till arbetet efter en vecka..

 

Tycker det är så roligt hur vårat system fungerar. Vi bor i Sverige, 2012. Länder runt omkring oss fallerar en efter en och vi är inte långt efter. Vi har högutbildade, duktiga människor med exceptionella kvaliter som har svårt att få jobb. Vi har många arbetslösa som vill ut på arbetsmarknaden men har svårt att få jobb och vi har dom som helt enkelt inte vill ha något jobb. Och sen är det vi - vi sjuka.

 

Ja, vi har ju inte gipsade armar och fotproteser i alla utav fallen, nej, vi har blödande sår och smärta som spränger inuti oss. Det syns inte. Då kanske det inte finns. Då kanske man kan jobba ändå, ja, för det syns ju inte.

Att ångesten och stressen av att stå ut med oss själva har gjort att det droppar blod från ett sår i magen ut i tarmarna, nej, det syns ju inte. Eller att man går med en tegelsten på huvudet, ja, som man försöker balansera. En osynlig sådan men ack så fördjälva tung. 

 

Ska inte bara vara en pessimistisk, tjatig kärring. Nä. Det finns ju vi som faktiskt har turen att få greppa tag i de här vitrockade. Vi som träffar rätt person. Som ser hur vi blöder.

 

Äntligen har jag fått min sjukskrivning till och med nyårsafton i år. Det har inte varit lätt. Men jag träffade rätt person. Jag hade tur. Och sen lider jag något så fruktansvärt över de som inte har haft lika tur som jag.

Efter att ha fått en veckas sjukskrivning sedan juni i år så är jag glad att äntligen slippa hålla på att skicka brev hit och dit.

 

Man ska inte behöva hävda sig. Vi kan inte visa på samma sätt hur illa vi mår, hur vi gråter på golvet, hur vi käkar mediciner tills de nästan trillar ur öronen. 

 

Men, jag ska inte sluta kämpa för er andra. Sluta inte kämpa för er själva!

 

Varma höstkramar från mig i fredagskvällen :)

Såg en föreläsning på UR med Maria Bauer i spetsen och jag blev minst sagt förargad över hennes föreläsning att jag stängde av. Hon talar om personlighetsstörningar och hur mycket erfarenhet hon har inom området, men, jag blev så illa berörd att jag stängde av efter halva.
Usch säger jag bara.
Hon talar på ett så nedlåtande sätt om personer med personlighetsstörningar att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur manipulativa Borderliners är och hur vi är så totallt mentalt handikappade. Nej fyfan. Bara för att man har en diagnos så behöver alla inte vara lika dana. En diagnos är bara för att patienten (vi) ska få ett bekräftande att vi faktiskt inte mår bra. Inte. Mår. Bra.
Handikapp. Men det behöver inte betyda att alla t.ex. Borderliners har EXAKT samma problematik eller EXAKT samma tankemönster.
Vi är ju alla uppväxta med olika slags ryggsäckar, alla har inte samma gener och förhållanden.

Föreläsningen kan ni hitta på http://www.ur.se/play, sedan söker ni på Personlighetsstörningar.

Kärlek