Sylvia Plath

Vill bara höja denna förening till skyarna. Den är en ideell förening som börjat synas mer och mer i media och    på Twitter och Facebook: Missing People Sweden.

 

För er som missat så har de som engagerar sig ett nära samarbete med polisen och hjälper till att anordna skallgångar, efterlysningar etc åt anhöriga när någon person anmäls försvunnen. 

 

Jag har följt dem de senaste 4 månaderna och under den tiden har väldigt många frivilla engagerat sig i jakten på de som försvunnit av olika skäl. Många personer som försvunnit lider utav psykisk ohälsa av olika slag och det river alltid i mitt hjärta när jag ser att så många mår så dåligt att de tillslut faktiskt avslutar sitt liv och även hur många medmänniskor som faktiskt bryr sig. 

 

Jag önskar bara att människor och samhället brydde sig ännu mer. Dessa personers liv skulle kunna ha räddats om psykisk ohälsa inte vore så tabu som det tyvärr är.

 

Om du inte redan följer Missing People på facebook så kan du börja följa dem här eller besöka deras hemsida och läsa mer.

 

 

Förlåt mig, mina kära läsare. Jag har varit på botten ett tag och har äntligen kravlat mig upp en bit.

Har börjat ta ny medicin, Voxra, som har används som tabletter för rökavvejning (stavning?) förr. De påverkar så att de höjer Dopaminet i hjärnan och verkar mot depression.

Har haft en ihållande förkylning ett tag nu och har senaste veckan fått svårt att andas och har besvärlig hosta. Idag ska jag till läkaren för undersökning då jag inte vet om det är medicinen som gör att jag mår såhär (allergisk reaktion) eller om det är någon eftersläng av förkylningen. 

Har varit orkeslös och trött. 

 

Det är mycket nu. Strul med försäkringskassan var det gäller sjukskrivning, jobbigt på arbetet, för.. svårt.

Det får vara för svårt. Eller hur? Precis som när en nära person försvunnit till himmelen. Det får vara jobbigt. Man får vara ledsen. Även om personen var gammal och att det var en naturlig död - man får. 

 

Jag följer Era bloggar dagligen och jag tänker på er alla därute som kämpar. Det tåls att säga igen - vi lider i tystnad.

Låt oss lida tillsammans, så vi kan komma upp igen.

 

Öronen sprängs och ångesten ligger och spänner bakom mina sargade lungor. Trots Bisolvon, chai te och Lergigan vill inte något lägga sig. Trött.
Tänkte, trots allt detta, skriva lite om Mindfulness för er som inte riktigt har fått kläm på vad det egentligen är, hur det funkar eller bara känner enorm skeptism som jag själv gjorde i början.

Mindfulness

Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet. För det är i nuet vi lever; det förflutna är förbi och framtiden har ännu inte inträffat. Det låter enkelt, men kräver träning. Den som tränar regelbundet genom meditationsövningar blir bättre rustad att möta vardagens stress och utmaningar. Det är vetenskapligt prövat likväl som det vilar på en erfarenhet som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Mindfulnessmeditation är en meditationsteknik med rötter i zenbuddismen.

Ja, men hur gör man?

I meditationerna måste vi inte sitta eller ligga på något speciellt sätt eller försöka uppnå något speciellt tillstånd. Vi behöver inte ens att försöka slappna av. Vi övar oss helt enkelt i att upptäcka och utforska vad som händer i vår kropp och vårt sinne - i varje ögonblick.

Oftast fokuserar vi vår uppmärksamhet på något. Det kan vara andningen, kroppen, ljud, rörelser eller tankar. När vi upptäcker att vår uppmärksamhet glidit iväg från än där vi tänkt oss (för det kommer den att göra!) noterar vi bara var den var, och återgår till att vara uppmärksamma på det vi tänkt oss. Om och om igen.

Text ifrån Mindfulness.se

Hur brukar jag göra?

Jag tycker att det är skönt att göra det när jag ska sova, det är oftast då jag svävar iväg på dåliga spår, ältar och ångesten höjs markant.
Jag brukar lägga mig ned på rygg eller på sidan och ta tre djupa andetag. Sedan fokuserar jag en stund på alla ljud jag hör. Trappsteg, TVns prat, skratt, regnet mot rutan etc. Jag säger till mig själv att "Jag hör det, men dömer inte".

Sedan visualiserar jag en bäck. Ni vet en såndär fin och lagom brusande bäck som forsar ned mitt inne i skogen någonstans.
Jag försöker se mina tankar i ord flyta ned för bäcken.
Det börjar vid krönet av bäcken och försvinner bort i en snäv sväng längre ned.

Det här är förstås så himla individuellt, det gäller att träna, träna och åter träna! Tillslut hittar man sitt eget sätt. Försök att visualisera en plats där du känner ett lugn. Där du någon gång känt ett lugn.
Testa! :)

Såg en föreläsning på UR med Maria Bauer i spetsen och jag blev minst sagt förargad över hennes föreläsning att jag stängde av. Hon talar om personlighetsstörningar och hur mycket erfarenhet hon har inom området, men, jag blev så illa berörd att jag stängde av efter halva.
Usch säger jag bara.
Hon talar på ett så nedlåtande sätt om personer med personlighetsstörningar att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur manipulativa Borderliners är och hur vi är så totallt mentalt handikappade. Nej fyfan. Bara för att man har en diagnos så behöver alla inte vara lika dana. En diagnos är bara för att patienten (vi) ska få ett bekräftande att vi faktiskt inte mår bra. Inte. Mår. Bra.
Handikapp. Men det behöver inte betyda att alla t.ex. Borderliners har EXAKT samma problematik eller EXAKT samma tankemönster.
Vi är ju alla uppväxta med olika slags ryggsäckar, alla har inte samma gener och förhållanden.

Föreläsningen kan ni hitta på http://www.ur.se/play, sedan söker ni på Personlighetsstörningar.

Kärlek

När jag första gången var riktigt nere i skiten och traskade så satt jag febrilt och letade på google och försökte hitta svaret på "När är man så pass dålig att man bör åka in till psykakuten". Jag vred nog på den meningen säkert 300 gånger.

När bör man söka akut hjälp?
1. Om du är uppenbart deprimerad, frustrerad,
tänker på hur du ska kunna ta livet av dig
2. Ångestfylld, svårt att andas ordentligt, tryck över bröstet, uppskruvad
3. Drogmissbrukar (dricker alkohol ofta/mer än vanligt), knark
4. Skadar dig själv fysiskt
5. Är rädd för dig själv

Det är några grundstolpar som du kan vila dig på. Detta gäller förstås även om du är anhörig.

Varför jag skriver just akut är att många går onödigt länge och dras med problem som oftast är djupare än vad man tror.
"Du skriver om man dricker mer alkohol än vanligt". Detta är ett exempel från mitt liv då jag omedvetet började dricka mer och tillslut märkte jag själv att jag inte hade samma koll som tidigare. När bussen skulle gå, jag började spy som jag aldrig gjort tidigare, vaknade upp med grästuvor i sängen som tyder på att jag hälsat på ett dike innan jag kom hem. Etc. etc.

Från min synvinkel. Jag drog med mina allvarliga ()dödstankar alldeles för länge när det fanns dom som kunde ta emot mig med öppna armar (glöm inte, du får inte vara FÖR sjuk för att kunna STÅ UPP FÖR DIG SJÄLV tyvärr).

Må gott där ute och tveka inte att be om hjälp!
Sleep well cykelställ!

Det här hade jag tänkt att skriva lite om idag. Det är någonting vi många strävar mot eller det vi vill uppnå med vad vi  än tar för oss. 

 

 

Det är väldigt lätt för oss att säga men svårt att bli. Att få vara lycklig är någonting som vi aldrig kan uppnå.

Nu tycker du kanske att jag är väldigt pessimistisk och du kanske t.o.m har klickat dig förbi den här bloggen och tänker att "usch, jag behöver inte fler negativa personer i mitt liv emot att faktiskt bli lycklig".

 

Okej, men, ge mig lite av din tid så kanske du kan förstå vad jag menar.

 

Vad är lycka för just dig? Är det att vakna varje morgon och tänka att Gud vad glad jag är över att ha min katt, dotter, man, hus, villa, volvo eller vad det nu kan vara? Eller är det att vakna upp och tänka "yes, ännu en strålande dag"? Vad innebär ordet Lycka för just Dig?

 

 

En väldigt klok psykolog sa till mig för inte allt för länge sedan, efter att jag svarat att jag bara vill bli lycklig,

att det är en väldigt svår sak att uppnå. Jag höjde lite på ögonbrynen och frågade vad hon menade.

Hon sa att vi blir uppväxta med just ordet "lycklig" och får säkert höra det från första gången du skulle gå till förskolan.

"Ja, så länge du är lycklig för att du har två olika färger på strumporna så får du ha det"

Eller kanske "sålänge det gör dig lycklig så ska du göra det" eller kanske "Så länge du blir lycklig" för det eller det andra eller 45 valet så.. 

 

Jag tänkte efter en stund och sedan slog det mig, ungefär som ett tennisracket i fejset, att hon har ju rätt - och vad fel jag haft i så många år!

 

Kravet från våra föräldrar, syskon, lärare eller samhället i stort är att man ska bli lycklig. Tränar du, så blir du smal och upplever lycka. Pluggar du och får högsta betyg i Bild så blir du lycklig. Men, blir man verkligen lycklig?

Jag blir glad men inte lycklig. Lycka är egentligen bara en strävan mot ett bättre mående. Det är ingenting man uppnår, det är något man strävar emot som är ouppnåeligt. 

 

Må väl!!!

Besök http://www.hjarnkoll.se och läs om hur Du kan göra skillnad. Det räcker med att dela på facebook, fråga grannen hur det verkligen står till eller krama någon i din närhet och visa att du alltid finns där - oavsett vad det än är. Det kan göra stor skillnad :-)

Må väl
/C

Ångest går att träna att hantera och man ska inte vara rädd för ångesten - då har den en tendens att göra sig starkare och mer obehaglig. Men vad är egentligen ångest? Vårdguiden har samlat väldigt bra information om Ångest och det finns även en lista för olika nummer man kan ringa (det passar inte alla, jag vet själv hur det är att ha just ångest över att ringa. Det är en form av förväntansångest. Tro mig - det går att minska besvären men det kräver träning och stöd. http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Angest/ /C