Att börja skriva igen är inte så lätt. Många månader har gått och mycket har hänt. 
Plingplong-taxi, grubblerier, hypomani, lycka, sorg, eufori och en väldans massa ångest.

 

Jag tänkte iallafall försöka börja skriva igen, då jag vet att många utav er kan känna igen er i hur det är att leva med

psykisk ohälsa.

 

Den här bloggen är egentligen till för att informera, filosofera och betona hur viktigt det är att förstå att man inte är ensam om psykisk problematik. De sår som finns, de sår som infekterats men även de som läkt. 
Jag vill lyfta ämnet, föra fram mina tankar och även gärna få feedback från Er, hur er situation ser ut. 
Känner du igen dig? Har det trasslat till det för dig? Behöver du, sjuk som anhörig, hjälp att förstå sig på hur det känns att leva med ett psykiskt lidande i dagens samhälle? Då öppnar jag min famn och välkomnar dig, vem du än är där ute.

 

I det här inlägget skulle jag vilja skriva om ångest.

Har Du sett den nya reklamen på tv, den som handlar om pensionsångest? 

Den gör mig riktigt förbannad rent ut sagt. Den målar upp en bild utav en vardaglig oro. Oro är inte samma sak som ångest. Oro kan skapa en ångest, ett jobbigt tillstånd där kroppen försöker fly från något så outhärligt och farligt.

 

Jag uppfattar ångest som en form utav andnöd. Brist på luft, min hals täpper till. Precis som personer med astma och liknande, är det som att andas genom ett sugrör och min kropp ställs in på flight istället för fight. 

 

Det pirrar i bröstet, som slem i luftvägarna. Huvudvärken slår till och kroppen vrider sig frenetiskt i hopp om att den sjukliga oron skall lägga sig. 
För mig är ångest inte bara kroppsliga reaktioner, något fysiskt. För mig beror det på om jag befinner mig i depression, påväg ned för trappan mot depression eller upp för trappan mot en hypomani. I eutymi (normaltillståndet) är ångesten runt hörnet. Den gömmer sig, kommer inte fram, jag är fri. 

 

Ni vet när man ska hälla ut en jordnöt ur en påse så kommer det flera stycken på samma gång?
Precis så är min ångest. Rolig metafor, men det är precis så det känns för mig och många andra. En tanke avlöser den andra och det är ibland helt osammanhängande. Är jag ångestladdat åt det depressiva hållet i min bipoläritet så är det oftast negativa, dömande och stressande tankar som aldrig verkar vilja ta slut. 
Är jag därimot hypoman så kan perioden i början präglas av storslagna idéer som jag ska göra. Och helst direkt, helst nu. Det spelar ingen roll om klockan är in på småtimmarna så kan jag koka en panna kaffe, sätta igång dammsugaren eller beställa hem nya saker på någon webbshop för kommande projekt. Ingen kan stoppa mig. Det är all in, alla depåer av energi töms på samma gång. Det är där ångesten smyger in igen bakom hörnet.

"Oj, det blev nog lite mycket här. Klarar jag det här? Vad har jag gjort, vad har jag sagt? Ska jag.. nä.. eller.. nä.. fast jag måste hämta tröjan där hos honom fast ja jag ska ju måla nu också. Vad har jag ställt till med?"

 

Depressionen kommer oftast som ett brev på posten och kroppen ställer sig i försvarsposition.

Fight och flight. 

 

Kvällsfilosofi. 

 

Ta hand om Dig!

Utskriven till verkligheten. Utsläppt till vardagen. Alla bilar, lukter, stress, svett, tårar och problem.

Att problem ska försvinna bara för att man är avskärmad från verkligheten ett tag är bluff. 
Jag hade som önskan att mitt huvudtrassel skulle försvinna med hjälp av mediciner och isolering men jag hade så fel. Så fel man bara kan ha.

 

Alla vill att jag ska skriva någon prioriteringslista, helst varje dag. Nej, jag kan inte. 
Alla tankar snurrar runt i full fart och skriver jag ner en så följer det flera och det blir bara pannkaka. Jag borde vara väl medveten nu om att prioriteringslista är bästa sättet att få saker gjort och även rangordna dom men jag kan inte. Jag vill göra allt på samma gång, helst jävligt mycket fortare än vad jag borde. Gad och Adhd, tack så jävla mycket!

 

Det är bara trassligt nu. Med boendesituationen. Med endast ett möte med psykolog per vecka. Med min vikt. Med mitt knä. Med mitt.... ska jag fortsätta? 

 

Jag kan bara inte få ut en tanke och lägga den åt sidan, eller rangordna den. Jag bara kan inte. 

 

Det är en mening jag måste få ut ur mitt huvud: jag kan inte.

 

Jag kan. Jag kan. Jag kan.

 

Måste bara inte glömma att andas.

Adhd, social fobi, Generaliserat ångestsyndrom, personlighetsstörning UNS. 
Så löd diagnoserna. Men jag är tveksam och jag blev aldrig stämplad, det har inte fastnat på mig än. Det finns ingen acceptans i mig som kan rädda mig från de här dömande och undvikande tankar som far runt just nu.

Jag, ADHD? När t.o.m utredaren rynkar på pannan sådär nervöst och biter på pennan så förstår man att det här med utredningar är ingen lätt uppgift. Vi är vi olika skapta och med olika erfarenheter i uppväxt och miljö som påverkar hur vi fungerar och hur känsliga vi är för alla de förväntningar och påfrestningarna vi går igenom.

 

Mina månader på slutenpsykiatrisk avdelning bestod av ytterligare tester med läkemedel men ingen skillnad kunde ses. Sista alternativet (just då) blev ECT. Kul. Fungerade det? Nej. Det gav mig bara mer last i form av dåligt kort OCH långtidsminne. Japp, som ett brev på posten. Plussar på det på min lista bredvid rubriken depression. Att jag inte reagerade ens på ECT tyder på att det är något tungt som drar ner mig, något som inte tar mig ur det här.

Adhd ter sig tydligen olika och ger olika symptom beroende på kön. Killar/män kan uppfattas som ständigt på gång, ouppmärksamma, överdrivet pratsamma och fysiskt överaktiv till skillnad mot kvinnor/tjejer som under barndom/tonår ter sig som introverta, dagdrömmande och håller sig aktiva fysiskt. 
Dessa är bara exempel, alla är vi som sagt olika.

 

Min utredare misstänkte adhd efter att det framkom andra uppgifter från min skoljournal som uppmärksammade mina återkommande problem med vissa ämnen i skolan, matproblem, att jag ständigt hade/har många tankar i huvudet och att jag tränade väldigt mycket. Det kunde, enligt utredaren, tyda på en överaktivitet/hyperaktivitet att jag tränade så mycket som jag gjorde.
Jag rynkar näsan. Kliar mig frenetiskt på huvudet. Jag vet inte. Jag... jag vet inte. 

 

Jag känner mig inte stämplad.

Har försvunnit ett tag. Varit långt borta, väldigt djupt ner, där det var alldeles för mörkt för att kunna se tangenterna på mitt skrivbord. Och jag kan inte skylla på mascaran den här gången, det var något alldeles mörkare än så.

 

150 dagar inlåst på en avdelning där pillerna var mina bästa vänner och kudden likaså. Att krascha så totallt är inget jag förvånas över idag, det var nog mer en tidsfråga. Som en tickande bomb som äntligen slog till. En kall kväll, kalla öl, kalla händer och iskallt nog drog jag i mig övertäckta lyckopiller. En efter en tills det inte fanns någon kvar. Tomt i burken. Tomt.

 

150 dagar av läkarsamtal, utredningar, hopp, förtvivlan, skratt och saltblandade droppar i form av svett och tårar. Och här är jag nu. Ungefär i mitten på ett gummiband som snart ska brista och utskriven från platsen där jag hamnade efter min lilla resa till himmelen där jag inte lyckades hamna.
Så många mediciner jag testat nu och så många korsförhör jag haft av underbara människor och idioter. Här är jag nu och ingenting har förändrats. 

Jag är där jag är, jag har liksom fastnat i en sten på botten och det är mörkt. Inga av medicinerna har fått mig att lösas upp och ingen motiverande person har fått mig att få komma tillbaks till det som dom kallar livet.

 

Men jag kämpar och kämpar men vet inte vart längre. 

 

 

 

Jag har energi och det är läskigt. Jag är rastlös, vill göra allt nu på en gång. Reflekterar, funderar, vänder och vrider. Upp och ned för trappen. Äter, wow, jag äter!

Kanske har jag lite för många tankar, kanske lite för många galna upptåg, kanske...

Jag får hjärtklappning och jag känner mig stressad.

 

 

Att snön vräker ner gör mig glad. Jag gillar snö. Helst i massor och helst att jag får vara inne och mysa under täcket! Men att mysa ensam, att ligga under täcket med spänd kropp och ögonen så öppna så att man kan tro att jag har tandpetare som håller upp dem, det är jobbigt. Ingen behaglig känsla i bröstet.

 

Jag borde inte klaga, jag borde inte, jag borde...

 

   

 

Ligger en ungvuxen kris på dina axlar? Eller har dina vänner ploppat barn på löpande band medan du själv fortfarande letar efter "den rätta"? Eller gnager det i huvudet för att grannen som är i din ålder precis blivit Farfar och du är nästa på tur?

 

Det finns ingenting av de här fallen som absolut tyder på att du lider av en psykisk sjukdom, åkomma, diagnos (det finns många begrepp, ska jag fortsätta?). Det här är något som skulle kunna kallas för livskris. 

 

Ulf Lidman, som har fil. mag. i Teologi och tvärkulturell krishantering, skrev för ett tag sedan ett intressant inlägg på Aftonbladet angående livskriser och antidepressiva förskrivningar till patienter (människor). 
Ett intressant perspektiv som jag fullt ut håller med om. 

 

Det är för mig otroligt oroväckande hur många som besöker doktorn för sömnbesvär och magproblem och sedan går därifrån med ett E-recept på antidepressiv medicin. Jag är inte läkare men det besvärar mig då jag själv knaprat många olika preparat med längre biverkningslista än faktiska förbättringseffekter. 

Själv är jag diagnostiserad efter långa samtal och utredningar och då har läkemedel tillsammans med samtalsterpi bäst effekt enligt statistik.

Att få bli utelämnad med ett recept tror jag kan orsaka försämring för många människor som troligtvis skulle svara mycket bättre på enbart terapeutisk hjälp och/eller samtal med en (människa) än ett piller som mixtrar med dina substanser i hjärnan som du inte själv kan påverka.

 

Människor är flockdjur. Vi behöver ömhet, ömhet och diskussion. 

Det spelar ingen roll hur långsamt du rör dig, så länge du inte stannar. ~ Konfucius

Verkar inte gå över, den här förbenade förskylning. Benade också ur håret imorse som trasslat ihop sig. Har legat för mycket på kudden.
Alla tankar, alla idéer jag har blandar sig som tunga frukter i en icakasse. Vill bara mixa ihop allt så det smetar ut sig i skallen.
Ena dagen kan jag inte bry mig mer om allt jag vill och bör göra, ena dagen kommer allt på en gång och jag ska fixa allt allt allt nu nu nu. Hur svårt kan det vara att hitta balansen?

Alla skriver om dagboksinlägg och skriva mål med olika saker och lägga upp det i en plan, snyggt och prydligt. Ja, visst, det fungerar för vissa. För mig ligger alla papper i oordning på golvet bredvid alla näsdukar..

Tycker det är så roligt hur vårat system fungerar. Vi bor i Sverige, 2012. Länder runt omkring oss fallerar en efter en och vi är inte långt efter. Vi har högutbildade, duktiga människor med exceptionella kvaliter som har svårt att få jobb. Vi har många arbetslösa som vill ut på arbetsmarknaden men har svårt att få jobb och vi har dom som helt enkelt inte vill ha något jobb. Och sen är det vi - vi sjuka.

 

Ja, vi har ju inte gipsade armar och fotproteser i alla utav fallen, nej, vi har blödande sår och smärta som spränger inuti oss. Det syns inte. Då kanske det inte finns. Då kanske man kan jobba ändå, ja, för det syns ju inte.

Att ångesten och stressen av att stå ut med oss själva har gjort att det droppar blod från ett sår i magen ut i tarmarna, nej, det syns ju inte. Eller att man går med en tegelsten på huvudet, ja, som man försöker balansera. En osynlig sådan men ack så fördjälva tung. 

 

Ska inte bara vara en pessimistisk, tjatig kärring. Nä. Det finns ju vi som faktiskt har turen att få greppa tag i de här vitrockade. Vi som träffar rätt person. Som ser hur vi blöder.

 

Äntligen har jag fått min sjukskrivning till och med nyårsafton i år. Det har inte varit lätt. Men jag träffade rätt person. Jag hade tur. Och sen lider jag något så fruktansvärt över de som inte har haft lika tur som jag.

Efter att ha fått en veckas sjukskrivning sedan juni i år så är jag glad att äntligen slippa hålla på att skicka brev hit och dit.

 

Man ska inte behöva hävda sig. Vi kan inte visa på samma sätt hur illa vi mår, hur vi gråter på golvet, hur vi käkar mediciner tills de nästan trillar ur öronen. 

 

Men, jag ska inte sluta kämpa för er andra. Sluta inte kämpa för er själva!

 

Varma höstkramar från mig i fredagskvällen :)

Ont i huvudet, ont i bröstet, magkatarr, illamående, snuva, tygnd. Tygnd till botten. 

Onsdag, mitt i veckan. Fan. Vad gör jag? Minsta lilla sak jag gör, gör mig orkeslös, tom, tung.

Klagomonster idag. Måste betala räkningar. Kanske köpa en ny TV? Orkar jag gå på visning av miljonlägenhet?

Jag måste. Detta samhälle. Drar alla över en kant. Fan. Var är min positiva anda? Vem fan blåste ut ljuset?

Var det jag själv?