Nu har jag kaosat ett tag. Bara emotionellt slutkörd fast musklerna i kroppen är spända som fiolsträngar. 

 

 

Är väldigt nervös inför två veckors psykologfritt får jag lov att säga. Man kan tro att jag är fem år igen och har tappat bort min vuxne i ett vildvuxet centrum. Mitt i julruschen. Det är så det känns och det sa jag också.

Det är som att vandra på en mörk och stenig stig en mörk vinternatt i en tätbelagd skog. Mörkt och vilset.

Jag vill inte klaga, jag vill kunna klara mig själv. Vara trygg i vem jag är, var jag är påväg och vad jag tycker och tänker. Men det är där allt faller isär. Som ett pussel eller schackspel, jag vill alltid vara steget före i hopp om att jag ska vinna kampen mot de här sjukdomarna.

 

Jag har julhandlat med J. Med S. Försökt sälja bilen utan framsteg. Steg. Vad har jag tagit för steg idag?

Snedsteg?

 

Jag vill inte ha den här svartvita världen i mitt huvud. Jag vill bli fri från allt.

 

Önskar jag kunde vakna upp utan huvudvärk och vara den vuxna jag faktiskt är. Inte fem år gammal.
Men känslan att någon leder mig över övergångsstället känns så tryggt. 

Två veckor. Jul och nyår. Hur orkar man när det enda man vill är att försvinna?