Ligger en ungvuxen kris på dina axlar? Eller har dina vänner ploppat barn på löpande band medan du själv fortfarande letar efter "den rätta"? Eller gnager det i huvudet för att grannen som är i din ålder precis blivit Farfar och du är nästa på tur?

 

Det finns ingenting av de här fallen som absolut tyder på att du lider av en psykisk sjukdom, åkomma, diagnos (det finns många begrepp, ska jag fortsätta?). Det här är något som skulle kunna kallas för livskris. 

 

Ulf Lidman, som har fil. mag. i Teologi och tvärkulturell krishantering, skrev för ett tag sedan ett intressant inlägg på Aftonbladet angående livskriser och antidepressiva förskrivningar till patienter (människor). 
Ett intressant perspektiv som jag fullt ut håller med om. 

 

Det är för mig otroligt oroväckande hur många som besöker doktorn för sömnbesvär och magproblem och sedan går därifrån med ett E-recept på antidepressiv medicin. Jag är inte läkare men det besvärar mig då jag själv knaprat många olika preparat med längre biverkningslista än faktiska förbättringseffekter. 

Själv är jag diagnostiserad efter långa samtal och utredningar och då har läkemedel tillsammans med samtalsterpi bäst effekt enligt statistik.

Att få bli utelämnad med ett recept tror jag kan orsaka försämring för många människor som troligtvis skulle svara mycket bättre på enbart terapeutisk hjälp och/eller samtal med en (människa) än ett piller som mixtrar med dina substanser i hjärnan som du inte själv kan påverka.

 

Människor är flockdjur. Vi behöver ömhet, ömhet och diskussion.