Nu är Voxratiden över. Tack tack tack. Mått som en påse nötter. Min kropp verkade inte vilja acceptera Voxra då jag mått som en pytonorm så länge.

Nu laddar jag inför ett annat ångestmoment - knäoperation. Imorgon blir det 5e och förhoppningsvis sista ingreppet under doktorns skalpell. Nu ska järnskrot ut ur kroppen!

Och bäst är väl det. Att ha sådant i kroppen är inte normalt för oss.

 

Efter en långdusch och date med desinfektionsmedlet så tar jag och försöker varva ned med "Akuten" på SVT, chokladmousse och thailändsk rökelse. Ångestmonstret sitter och gror i halsen. Den har liksom kravlat sig fast med all sin kraft. Som en mörk gestalt med sylvassa lösnaglar ingrodda bakom bröstbenet.

 

Jag tror den skrattar och ler när den märker hur jag febrilt försöker få luft. Ångest, ångest, snälla låt mig få vara i fred. Vad är jag rädd för? Var ska jag fly?

 

Må väl

/C