Nu är jag färdigopererad och utmattad. En förkylning slog till som en rak höger med feber på köpet.

Har under en tid mått allt sämre och det känns som att jag inte "hänger med" i svängarna så att säga.

Problemet med mig är att jag överanalyserar varendaste tanke, skugga, känsla (hej GAD, vad kul att du visar att du vill hälsa på). Jag har allt mer djupa tankar på existens, var jag vill bli begraven (japp, det är redan klart) och om hur många som känt mig kommer att reagera när det sipprar ut på Facebook att jag trillat av pinn. 

 

Ironi. Jag vet. Och man får inte känna såhär! Och man får inte säga såhär!

 

Jo, det får man visst. Jag är bara ärlig. Jag vågar prata om det här. Jag vågar visa att jag inte accepterar att jag ska få må såhär dåligt. Jag önskar bara jag vore stark nog att se vad jag kan ändra och inte tvärtom men mina hjärnspöken trasslar till det så för mig. 

 

Jag vill inte. Jag vägrar. Någonting måste vara fel på mig. Varför säger alla att jag är fullständigt normal? 

Ingen är normal. Det finns inget normalt. Det är en uppfattning, ingenting man är.