Det här med sjukskrivning har man ju läst och hört mycket om. Nu förstår jag varför.

Man blir mer medveten om problemen ju mer intrasslad man blir. Det komiska i det här är att sjuka människor, i detta fall vi som lider av psykisk ohälsa av olika slag, är att man är i många fall mycket fagril och dessa små hinder som uppkommer kan kännas som att man har berg att klättra över. För dem som inte känt som oss - släng på dig en väska full med tegelstenar och gå upp för en backe med rullgrus.

 

I detta trassel är läkare en stor del av allt. I mitt fall var jag inneliggande på psykiatrisk avdelning i två månader (med misslyckade permissioner då jag var så dålig att jag intoxikerade en utav gångerna). Trots att jag vred mig av inre plågor så fick jag endast hel sjukskrivning en vecka i taget. Om man är nere på botten och inte orkar äta på grund av bl.a. ångest, hur ska jag då, i praktiken, kunna gå från 100% sjukskriven till 100% arbete på en vecka?

Som grädde på moset skrev läkaren helt fel datum och fel procent på sjukskrivningen, ingen läkare kunde träffa mig på öppenvården trots att de lovande en läkarkontakt direkt efter utskrivning. Detta ledde till att jag tillslut inte orkade  och blev återigen inlagd pga ångestpåslag. Tack.

 

Jag har varit till brevlådan i skyttetrafik och fick tillslut träffa en läkare som svor åt mitt fall och skrev direkt en två månaders sjukskrivning utan en massa krångel. Nu hade jag tur som tog tag i att skicka in alla papper, fylla i papper till FK, få tag i kuvert osv osv. Alla har inte den turen att man orkar.

 

Läkare borde SKÄRPA SIG. Det finns ingenting som säger att man inte kan gå tillbaks och arbeta trots sjukskrivning - då fyller man bara i en ny blankett..

 

Det här är dagens sanning.

Men javisst, hade vi brutit benet hade vi ju kunnat gå tillbaks till arbetet efter en vecka..