Tycker det är så roligt hur vårat system fungerar. Vi bor i Sverige, 2012. Länder runt omkring oss fallerar en efter en och vi är inte långt efter. Vi har högutbildade, duktiga människor med exceptionella kvaliter som har svårt att få jobb. Vi har många arbetslösa som vill ut på arbetsmarknaden men har svårt att få jobb och vi har dom som helt enkelt inte vill ha något jobb. Och sen är det vi - vi sjuka.

 

Ja, vi har ju inte gipsade armar och fotproteser i alla utav fallen, nej, vi har blödande sår och smärta som spränger inuti oss. Det syns inte. Då kanske det inte finns. Då kanske man kan jobba ändå, ja, för det syns ju inte.

Att ångesten och stressen av att stå ut med oss själva har gjort att det droppar blod från ett sår i magen ut i tarmarna, nej, det syns ju inte. Eller att man går med en tegelsten på huvudet, ja, som man försöker balansera. En osynlig sådan men ack så fördjälva tung. 

 

Ska inte bara vara en pessimistisk, tjatig kärring. Nä. Det finns ju vi som faktiskt har turen att få greppa tag i de här vitrockade. Vi som träffar rätt person. Som ser hur vi blöder.

 

Äntligen har jag fått min sjukskrivning till och med nyårsafton i år. Det har inte varit lätt. Men jag träffade rätt person. Jag hade tur. Och sen lider jag något så fruktansvärt över de som inte har haft lika tur som jag.

Efter att ha fått en veckas sjukskrivning sedan juni i år så är jag glad att äntligen slippa hålla på att skicka brev hit och dit.

 

Man ska inte behöva hävda sig. Vi kan inte visa på samma sätt hur illa vi mår, hur vi gråter på golvet, hur vi käkar mediciner tills de nästan trillar ur öronen. 

 

Men, jag ska inte sluta kämpa för er andra. Sluta inte kämpa för er själva!

 

Varma höstkramar från mig i fredagskvällen :)