Det är precis som om man går runt i en stor skog. Trädens armar sträcker sig långt åt alla möjliga håll. Löven föder något slags ihåligt skydd över huvudet och vid fötterna är det stock och sten blandat. 

Jag vill inte sitta här och poeta mig och försköna allting. Det här är livet för mig. Jag har så många tankar och ideer att jag inte vet vilket håll jag ska gå för varje håll jag än skulle ta är det höga berg. Jag är fast.

 

Ångesten håller på att driva mig till vansinne. Ja, jag går i terapi. Ja, det funkar för många. Men jag gillar att älta. Jag gillar att vända och vrida på saker och ting hundra gånger om. Jag kan bara inte släppa saker.

 

Bo, resa, studera, arbeta, vad, när, hur, varför, men, kanske, han, hon, dom. Vi.

 

Det är bara ett enda virrvarr i huvudet på mig och jag kan inte dra ut alla trådar.

 

Kan inte, ha, det var det någon som sa en gång. Att man ska ta bort "kan inte" ur sitt ordförråd. 
Men hur gör man då det? Det finns ju faktiskt saker som man INTE KAN. Eller?