Ytan utom räckhåll men månader av kämpande
Har försvunnit ett tag. Varit långt borta, väldigt djupt ner, där det var alldeles för mörkt för att kunna se tangenterna på mitt skrivbord. Och jag kan inte skylla på mascaran den här gången, det var något alldeles mörkare än så.
150 dagar inlåst på en avdelning där pillerna var mina bästa vänner och kudden likaså. Att krascha så totallt är inget jag förvånas över idag, det var nog mer en tidsfråga. Som en tickande bomb som äntligen slog till. En kall kväll, kalla öl, kalla händer och iskallt nog drog jag i mig övertäckta lyckopiller. En efter en tills det inte fanns någon kvar. Tomt i burken. Tomt.
150 dagar av läkarsamtal, utredningar, hopp, förtvivlan, skratt och saltblandade droppar i form av svett och tårar. Och här är jag nu. Ungefär i mitten på ett gummiband som snart ska brista och utskriven från platsen där jag hamnade efter min lilla resa till himmelen där jag inte lyckades hamna.
Så många mediciner jag testat nu och så många korsförhör jag haft av underbara människor och idioter. Här är jag nu och ingenting har förändrats.
Så många mediciner jag testat nu och så många korsförhör jag haft av underbara människor och idioter. Här är jag nu och ingenting har förändrats.
Jag är där jag är, jag har liksom fastnat i en sten på botten och det är mörkt. Inga av medicinerna har fått mig att lösas upp och ingen motiverande person har fått mig att få komma tillbaks till det som dom kallar livet.
Men jag kämpar och kämpar men vet inte vart längre.