Att börja skriva igen är inte så lätt. Många månader har gått och mycket har hänt. 
Plingplong-taxi, grubblerier, hypomani, lycka, sorg, eufori och en väldans massa ångest.

 

Jag tänkte iallafall försöka börja skriva igen, då jag vet att många utav er kan känna igen er i hur det är att leva med

psykisk ohälsa.

 

Den här bloggen är egentligen till för att informera, filosofera och betona hur viktigt det är att förstå att man inte är ensam om psykisk problematik. De sår som finns, de sår som infekterats men även de som läkt. 
Jag vill lyfta ämnet, föra fram mina tankar och även gärna få feedback från Er, hur er situation ser ut. 
Känner du igen dig? Har det trasslat till det för dig? Behöver du, sjuk som anhörig, hjälp att förstå sig på hur det känns att leva med ett psykiskt lidande i dagens samhälle? Då öppnar jag min famn och välkomnar dig, vem du än är där ute.

 

I det här inlägget skulle jag vilja skriva om ångest.

Har Du sett den nya reklamen på tv, den som handlar om pensionsångest? 

Den gör mig riktigt förbannad rent ut sagt. Den målar upp en bild utav en vardaglig oro. Oro är inte samma sak som ångest. Oro kan skapa en ångest, ett jobbigt tillstånd där kroppen försöker fly från något så outhärligt och farligt.

 

Jag uppfattar ångest som en form utav andnöd. Brist på luft, min hals täpper till. Precis som personer med astma och liknande, är det som att andas genom ett sugrör och min kropp ställs in på flight istället för fight. 

 

Det pirrar i bröstet, som slem i luftvägarna. Huvudvärken slår till och kroppen vrider sig frenetiskt i hopp om att den sjukliga oron skall lägga sig. 
För mig är ångest inte bara kroppsliga reaktioner, något fysiskt. För mig beror det på om jag befinner mig i depression, påväg ned för trappan mot depression eller upp för trappan mot en hypomani. I eutymi (normaltillståndet) är ångesten runt hörnet. Den gömmer sig, kommer inte fram, jag är fri. 

 

Ni vet när man ska hälla ut en jordnöt ur en påse så kommer det flera stycken på samma gång?
Precis så är min ångest. Rolig metafor, men det är precis så det känns för mig och många andra. En tanke avlöser den andra och det är ibland helt osammanhängande. Är jag ångestladdat åt det depressiva hållet i min bipoläritet så är det oftast negativa, dömande och stressande tankar som aldrig verkar vilja ta slut. 
Är jag därimot hypoman så kan perioden i början präglas av storslagna idéer som jag ska göra. Och helst direkt, helst nu. Det spelar ingen roll om klockan är in på småtimmarna så kan jag koka en panna kaffe, sätta igång dammsugaren eller beställa hem nya saker på någon webbshop för kommande projekt. Ingen kan stoppa mig. Det är all in, alla depåer av energi töms på samma gång. Det är där ångesten smyger in igen bakom hörnet.

"Oj, det blev nog lite mycket här. Klarar jag det här? Vad har jag gjort, vad har jag sagt? Ska jag.. nä.. eller.. nä.. fast jag måste hämta tröjan där hos honom fast ja jag ska ju måla nu också. Vad har jag ställt till med?"

 

Depressionen kommer oftast som ett brev på posten och kroppen ställer sig i försvarsposition.

Fight och flight. 

 

Kvällsfilosofi. 

 

Ta hand om Dig!