Sylvia Plath

Nu har jag kaosat ett tag. Bara emotionellt slutkörd fast musklerna i kroppen är spända som fiolsträngar. 

 

 

Är väldigt nervös inför två veckors psykologfritt får jag lov att säga. Man kan tro att jag är fem år igen och har tappat bort min vuxne i ett vildvuxet centrum. Mitt i julruschen. Det är så det känns och det sa jag också.

Det är som att vandra på en mörk och stenig stig en mörk vinternatt i en tätbelagd skog. Mörkt och vilset.

Jag vill inte klaga, jag vill kunna klara mig själv. Vara trygg i vem jag är, var jag är påväg och vad jag tycker och tänker. Men det är där allt faller isär. Som ett pussel eller schackspel, jag vill alltid vara steget före i hopp om att jag ska vinna kampen mot de här sjukdomarna.

 

Jag har julhandlat med J. Med S. Försökt sälja bilen utan framsteg. Steg. Vad har jag tagit för steg idag?

Snedsteg?

 

Jag vill inte ha den här svartvita världen i mitt huvud. Jag vill bli fri från allt.

 

Önskar jag kunde vakna upp utan huvudvärk och vara den vuxna jag faktiskt är. Inte fem år gammal.
Men känslan att någon leder mig över övergångsstället känns så tryggt. 

Två veckor. Jul och nyår. Hur orkar man när det enda man vill är att försvinna?

Jag är arg och jag är förbannad. Knivskarpt hat och våld. Kanske bara jag som känner det?

Lever som i ett eko av slag och skrik, sår och slaveri. Huvudvärken som man har när ådrorna i pannan buktar ut. Blod i en rasande fart gör huden skör. Så jävla arg.

 

Människan är ett underutvecklat släkte. Vi kan inte vara de mest intelligenta. Genom att motarbeta varandra, ska det leda till ett drägligt liv? Genom att vissa får spöken i huvudet, som  styr våra liv?

Jag vill inte, jag vill inte vara med i detta krig. Mitt egna, fucking, krig. Mina jag och känslorna.

 

Och ni då, ni som drar upp diskussioner om nonsens. Om vår hudfärg. Om våra skal. Om barnens rätt till att inte formas till någon utav oss kan jag förstå. Men genom förbud följer inramning, ser ni inte det här?

Är det inte kristallklart?

Vi blir mindre och mindre

Så inrutade.

Ibland önskar jag att man kunde lämna in sig själv på reparation. 
"Ja hej, jag skulle vilja ha fullservice av min hjärna och dess tankar."
"Absolut, det fixar vi. Eftersom du är en trogen kund får du justering utav känslor och reducering utav tankar på köpet"
"Men vad härligt! Det tackar vi för. När får jag livet tillbaka tror du? Torsdag?"

 

Ja, om det ändå vore så. Nej, nu rör man om i grytan på spisen men man äter aldrig. 
Man bjuder gäster men ingen kommer. Man dukar men katten drar ner allt på golvet. I en enda röra. Allt går sönder. Går knappast att limma eller lappa. Bara köpa allt igen, på nytt. Börja om på nytt.

 

Men jag behöver en fullservice. Byte av allt och lite till. Fylla på med lite kärlek, omtanke, lycka och lust. 

Jag är trött på att ständigt dräneras på liv.

 

 

 

 

 

Vill bara höja denna förening till skyarna. Den är en ideell förening som börjat synas mer och mer i media och    på Twitter och Facebook: Missing People Sweden.

 

För er som missat så har de som engagerar sig ett nära samarbete med polisen och hjälper till att anordna skallgångar, efterlysningar etc åt anhöriga när någon person anmäls försvunnen. 

 

Jag har följt dem de senaste 4 månaderna och under den tiden har väldigt många frivilla engagerat sig i jakten på de som försvunnit av olika skäl. Många personer som försvunnit lider utav psykisk ohälsa av olika slag och det river alltid i mitt hjärta när jag ser att så många mår så dåligt att de tillslut faktiskt avslutar sitt liv och även hur många medmänniskor som faktiskt bryr sig. 

 

Jag önskar bara att människor och samhället brydde sig ännu mer. Dessa personers liv skulle kunna ha räddats om psykisk ohälsa inte vore så tabu som det tyvärr är.

 

Om du inte redan följer Missing People på facebook så kan du börja följa dem här eller besöka deras hemsida och läsa mer.

 

Jag har energi och det är läskigt. Jag är rastlös, vill göra allt nu på en gång. Reflekterar, funderar, vänder och vrider. Upp och ned för trappen. Äter, wow, jag äter!

Kanske har jag lite för många tankar, kanske lite för många galna upptåg, kanske...

Jag får hjärtklappning och jag känner mig stressad.

 

 

Att snön vräker ner gör mig glad. Jag gillar snö. Helst i massor och helst att jag får vara inne och mysa under täcket! Men att mysa ensam, att ligga under täcket med spänd kropp och ögonen så öppna så att man kan tro att jag har tandpetare som håller upp dem, det är jobbigt. Ingen behaglig känsla i bröstet.

 

Jag borde inte klaga, jag borde inte, jag borde...

 

Det här med att städa har faktiskt varit min grej, en gång i tiden. Att få allt snyggt och prydligt och avdammat gör att jag kan andas bättre. Och nej, jag tror inte det har med dammet att göra.

 

Men nu orkar jag inte. Det är bara tomt på energi i mitt blodomlopp. Det pumpas inte ut från hjärtat. Mina leder är stela och värker. Min fina vän Jonas skickade mig ett bra tips på en låt igår. 

 

"Du är min vän och vi lär oss av varann"

 

Den går på repeat. Ger mig lite styrka. Fast man får väl pausa? Vad vore en storstädning utan ett stort fett pladask i sängen med kuddar som en mur runt en, så man inte ramlar av? Kanske lite pepparkakor också. Så man verkar så gammal som man känner sig. (5 år på sin höjd)

 

Ironi. Rummet är upprivet och kaosartat med kläder som täcke över dammråttorna.

Suck, bara att resa sig och fortsätta. För det måste man. Fortsätta.