Det är precis som om man går runt i en stor skog. Trädens armar sträcker sig långt åt alla möjliga håll. Löven föder något slags ihåligt skydd över huvudet och vid fötterna är det stock och sten blandat. 

Jag vill inte sitta här och poeta mig och försköna allting. Det här är livet för mig. Jag har så många tankar och ideer att jag inte vet vilket håll jag ska gå för varje håll jag än skulle ta är det höga berg. Jag är fast.

 

Ångesten håller på att driva mig till vansinne. Ja, jag går i terapi. Ja, det funkar för många. Men jag gillar att älta. Jag gillar att vända och vrida på saker och ting hundra gånger om. Jag kan bara inte släppa saker.

 

Bo, resa, studera, arbeta, vad, när, hur, varför, men, kanske, han, hon, dom. Vi.

 

Det är bara ett enda virrvarr i huvudet på mig och jag kan inte dra ut alla trådar.

 

Kan inte, ha, det var det någon som sa en gång. Att man ska ta bort "kan inte" ur sitt ordförråd. 
Men hur gör man då det? Det finns ju faktiskt saker som man INTE KAN. Eller?

 

Jag var och gymmade idag. För många människor är det en stund för att röra på fläsket, andra att spänna sina muskler och visa den där bruden i hörnet att man minsann kan lyfta tunga vikter (yeah baby, jag kan vara din hero)

eller för oss andra - ett brinnande helvete.

 

Jag måste planera allt i detalj. Var ska jag ställa ytterskorna? Vilket håll ska man dra kortet i registreringsautomaten? Tänk om det är fullt med folk och jag inte får tag i cykeln så jag kan värma upp och tänk om jag har hål i shortsen och tänk om...

 

Allt detta "tänk om". Det blir som ett virrvarr i huvudet. När man tillslut sitter på den där cykeln och känner att man smälter in i bakgrunden då slår nästa grej till. La jag verkligen i rätt med pengar för biljetten till bilen? 

Jag önskar jag kunde få slänga på mig en såndär Harry Potter filt ibland. En såndär så man bli osynlig. 

Det är det som är så fascinerande med oss människor, på gott och ont. Vissa vill inget hellre än att synas, att bli uppmärksammad, uppskattad. Medans vissa av oss gör allt för att smälta in och inte få synas.

Ångest.

 

 

Hösten 2008 small det till i knät och det skulle bli starten på en stor fysisk och psykisk kamp.

 

Jag var aktiv inom handboll och det var mitt liv. En kall novemberkväll gick mitt ena korsband sönder i knät under en träning. Jag åkte in till akuten med en knä stor som en fotboll (ok, nästan) och fick smärtstillande tills jag var i himmelen. 
Jag fick ett otroligt bra tips av en förälder om att dagen efter direkt söka upp Capio Artro Clinic för en akut undersökning. Jag fick ett otroligt bra bemötande på kliniken och en magnetröntgen gjordes direkt på plats, vilket akuten endast kunde erbjuda 3 veckor efter besöket. Jag skickades in på röntgen och de såg direkt att det främre korsbandet var av samt båda meniskerna var ordentligt mosade.

 

I december opererades jag för första gången. Då tog man en ny sena från låret som formades och häftades fast i knäleden och rensade också ur bitar från menisken. 
4 månader senare hade jag kraftigt ont och åkte in igen och oturligt nog så hade den nya senan skavts sönder i knät från en speciell utbuktning av skelettet som vissa har. Det var bara att lägga undan månader utav träning, metallställning, taxi till skolan och ångest och påbörja en ny stor operation.

 

Denna gång tog man en bil utav knäskålssenan, alltså i mitten av knäskålen. 

Efter allt detta spektakel i mitt liv med samtidiga avslutande studier gjorde att min depression smög på och min generaliserade ångest blev allt mer påtaglig. Jag var i helvetet.

 

Jag åkte linbana i djungeln en gång (Tro mig, det var en riktigt ball upplevelse). Dessvärre skulle man vara vig av sig och stanna sig själv uppe bland trätopparna i norra Thailand - med fötterna mot ett träd!
Mitt knä (som gick i pension -08 som jag brukar säga) gillade inte detta spektakel så mycket som jag gjorde och KKRASH BOM BANG: Knät svullnade upp, jag kunde inte gå, smärtan var olidlig och jag var längst uppe ibland träden i djungeln. Vad gör man?

 

Kloka (snygga) thailändare fiskade fram bambustänger och tog av sig sina tshirts och bar mig upp till lägerplatsen.

"Hospital hospital" Nejtack svarade jag. Det här var nämligen inte första gången jag fått svåra smärtor i knät (under 2008-2011 har jag fått akuta smärtor väldigt ofta) och jag hoppade upp till mitt lilla rum i Sabuy Guesthouse, Chiang mai och min vän sprang till alla små apotek och tog med smärtstillande i mängder. 

Där låg jag, i tre veckor.

 

Min vän skulle otroligt nog åka hem till Sverige igen dagen efter olyckan. Men som tur var finns det så otroligt snälla människor här i världen och Tee tog hand om mig och kom med mat VARJE dag. God bless you.

 

Hur som helst, jag tog mig igenom detta och avslutade mina 5 månader genom att arbeta gratis (olagligt) i Guesthouset och det är ett minne för livet.

 

Nu, 5 månader senare, efter ett suicidförsök, djup depression och ångest ska jag äntligen göra min sista (förhoppningsvis) operation och ta bort metall som sitter häftat inne i knät. Lycka!

 

Om det är något du undrar över, funderar på om du själv eller någon annan råkat ut för en knäskada - tveka inte att höra av dig, det kanske finns något jag kan hjälpa dig med. Om inte annat kan jag finnas som bollplank, mentor eller liknande till Dig om du råkat ut för liknande skada. 

 

 

Må väl!

/C

Besök http://www.hjarnkoll.se och läs om hur Du kan göra skillnad. Det räcker med att dela på facebook, fråga grannen hur det verkligen står till eller krama någon i din närhet och visa att du alltid finns där - oavsett vad det än är. Det kan göra stor skillnad :-)

Må väl
/C

Det var riktigt mörkt. Jävligt mörkt. Sicksackade mig igenom hemsidor, skrev upp nummer på telefonen. Raderade dem. Skrev upp nytt. Raderade. Ångest.

 

Det var en varm sommardag jag nådde botten i min depression. Jag ville inte leva längre och orkade inte kämpa längre. 

 

Jag hade dragit ut tabletterna ur det stora paketet och knäckte ut en efter en över bordet bredvid koppen med kallt kaffe. Ångesten dunkade över bröstet och musklerna drog ihop sig över revbenen. Musklerna i armarna var som fiolsträngar. Utmattad var bara förnamnet.

 

Jag tog tabletterna, en efter en. Sedan är minnet skevt.

 

Kol, EKG, personer i dräkter med kala färger, sjukhussäng, ångest, magont är det jag kommer ihåg det närmaste dygnet efter att jag färdats med ambulans till sjukhuset.

 Vem är Jag?

 

Som liten var jag utsatt för sexuella övergrepp, mobbning och ätstörning. I tonåren var jag fortsatt deprimerad då mina övergrepp fortfarande inte kommit upp till ytan. Jag har alltid varit tjejen med råg i ryggen, stark personlighet i klädesväg, yttranden och en stor bekantskapskrets. Det har aldrig varit någon som kommit innanför mitt skal, mitt inre jag. Om jag säger att jag levt i en illusion låter det säkert banalt men det är precis som det har varit. För innerst inne har jag en komplex generaliserad ångest, har haft det så länge jag kan minnas och har mått otroligt dåligt för att jag aldrig talat om det. Att ha berättat om hur jag känner, fått diagnosen och terapi har hjälpt mig extremt mycket. Prata är A och O!

 

"Generaliserat ångestsyndrom (GAD) karakteriseras av genomgripande kognitiv dysfunktion med fokus på hot och risker mot den egna personens och den omedelbara familjens välfärd.

Tillståndet medför spänning, oro, muskelvärk, störd sömn och irritabilitet som går ut över arbetsförmåga, umgänge och familjeliv.

GAD orsakar genom sin kro­ni­citet betydande direkta och indirekta kostnader för individen, familjen, sjukvården och på arbetsplatsen eller i studierna." http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=16276

 

Må väl/C

 

Ångest går att träna att hantera och man ska inte vara rädd för ångesten - då har den en tendens att göra sig starkare och mer obehaglig. Men vad är egentligen ångest? Vårdguiden har samlat väldigt bra information om Ångest och det finns även en lista för olika nummer man kan ringa (det passar inte alla, jag vet själv hur det är att ha just ångest över att ringa. Det är en form av förväntansångest. Tro mig - det går att minska besvären men det kräver träning och stöd. http://www.vardguiden.se/Tema/Psykisk-ohalsa/Angest/ /C

Två månader av sommaren innanför låsta dörrar. Det gjorde mig ingenting. Solen skar in i mina ögon och regnet gjorde mig likgiltig ändå. Depressionen var som ett moln över huvudet. En tung ryggsäck. Bojor vid fötterna. Tunga armar. Hur går det här ihop egentligen? 

 

Trots likgiltighet, skuld, skam, tunghet i bröstet och extrem trötthet så spinner huvudet fortfarande runt som på en friidrottsarena. En tanke byts av med en annan, sedan trasslar de ihop sig. Huvudtrassel. 

Hjärnan går på högvarv medan kroppen går i slowmotion.