Förlåt mig, mina kära läsare. Jag har varit på botten ett tag och har äntligen kravlat mig upp en bit.
Har börjat ta ny medicin, Voxra, som har används som tabletter för rökavvejning (stavning?) förr. De påverkar så att de höjer Dopaminet i hjärnan och verkar mot depression.
Har haft en ihållande förkylning ett tag nu och har senaste veckan fått svårt att andas och har besvärlig hosta. Idag ska jag till läkaren för undersökning då jag inte vet om det är medicinen som gör att jag mår såhär (allergisk reaktion) eller om det är någon eftersläng av förkylningen.
Har varit orkeslös och trött.
Det är mycket nu. Strul med försäkringskassan var det gäller sjukskrivning, jobbigt på arbetet, för.. svårt.
Det får vara för svårt. Eller hur? Precis som när en nära person försvunnit till himmelen. Det får vara jobbigt. Man får vara ledsen. Även om personen var gammal och att det var en naturlig död - man får.
Jag följer Era bloggar dagligen och jag tänker på er alla därute som kämpar. Det tåls att säga igen - vi lider i tystnad.
Låt oss lida tillsammans, så vi kan komma upp igen.
Jag är förbannad och frustrerar. Sliter mitt hår, på gränsen till att spricka mitt itu. Det blir ett till inlägg, läst av få och syns inte heller men för oss som tystats ned så länge, för er ska jag STRIDA.
Alla som mobbats, mobbas, utelämnas, hånats, gråtit. Alla som har sår som aldrig vill läka, som skadats och formats till vandrande psykiska lik, vi som ständigt har någon som trasslar ihop det för oss i huvudet.
Jag ska stå upp för oss. Jag ska göra det jag kan. Vi ska klara det här, vi ska inte besegras av mobbare eller våldtäktsmän eller nonchalanta vitrockade eller slipsmiffon i alla partier som ska styra vårat förbannade ihopplåstrade land. DET ÄR NOG NU!
Jag är mitt uppe i en förändring, på många plan, i mitt liv. Mitt uppe i rehab av det lilla som finns kvar i mitt knä. Detta innebär övernattning på gymmet (som jag för övrigt avskyr. Gymmet alltså), fight mot fettet, insättning av Voxra, utsättning av Venlafaxin, terapi, sakta påväg tillbaka till arbetet, hitta boende, högskoleprovet... puh.
Tar det någonsin slut?
Jag vill bara få må bra. Ska det vara för mycket begärt?
Någon av mina kära läsare som har erfarenhet av voxra? Har fått varnat för mig att eventuellt inte köra bil då man kan bli riktigt dåsig. Men *snyft* bilen är det enda som kan ta mig till arbetet.. och egentligen orkar jag inte jobba. Jag tar bara på mig för mycket. Och eftersom de är osäkra på om jag är bipolär är jag rädd att hamna i en hypoman fas och... Hjälp..
Dagen innan, det känns som att man ska halshuggas och samtidigt behöva få böna och be på sina sköra knän. Inte för att bli av med dödsdomen, utan att få den bekräftad. Förstår du? Förstår du mig?
Trots att jag lever med min enorma passion för människans psykiska hälsa och är mycket medveten om var jag själv har svårigheter, vill jag ändå någon gång få bekräftelse och framförallt rätt hjälp(!). Hjälp mig rätt! Hjälp mig! Bara för en gångs skull säg att något är fel på mig.
Snälla vitrockade, halshugg mig hur mycket du vill.
Det här med sjukskrivning har man ju läst och hört mycket om. Nu förstår jag varför.
Man blir mer medveten om problemen ju mer intrasslad man blir. Det komiska i det här är att sjuka människor, i detta fall vi som lider av psykisk ohälsa av olika slag, är att man är i många fall mycket fagril och dessa små hinder som uppkommer kan kännas som att man har berg att klättra över. För dem som inte känt som oss - släng på dig en väska full med tegelstenar och gå upp för en backe med rullgrus.
I detta trassel är läkare en stor del av allt. I mitt fall var jag inneliggande på psykiatrisk avdelning i två månader (med misslyckade permissioner då jag var så dålig att jag intoxikerade en utav gångerna). Trots att jag vred mig av inre plågor så fick jag endast hel sjukskrivning en vecka i taget. Om man är nere på botten och inte orkar äta på grund av bl.a. ångest, hur ska jag då, i praktiken, kunna gå från 100% sjukskriven till 100% arbete på en vecka?
Som grädde på moset skrev läkaren helt fel datum och fel procent på sjukskrivningen, ingen läkare kunde träffa mig på öppenvården trots att de lovande en läkarkontakt direkt efter utskrivning. Detta ledde till att jag tillslut inte orkade och blev återigen inlagd pga ångestpåslag. Tack.
Jag har varit till brevlådan i skyttetrafik och fick tillslut träffa en läkare som svor åt mitt fall och skrev direkt en två månaders sjukskrivning utan en massa krångel. Nu hade jag tur som tog tag i att skicka in alla papper, fylla i papper till FK, få tag i kuvert osv osv. Alla har inte den turen att man orkar.
Läkare borde SKÄRPA SIG. Det finns ingenting som säger att man inte kan gå tillbaks och arbeta trots sjukskrivning - då fyller man bara i en ny blankett..
Det här är dagens sanning.
Men javisst, hade vi brutit benet hade vi ju kunnat gå tillbaks till arbetet efter en vecka..
Verkar inte gå över, den här förbenade förskylning. Benade också ur håret imorse som trasslat ihop sig. Har legat för mycket på kudden. Alla tankar, alla idéer jag har blandar sig som tunga frukter i en icakasse. Vill bara mixa ihop allt så det smetar ut sig i skallen. Ena dagen kan jag inte bry mig mer om allt jag vill och bör göra, ena dagen kommer allt på en gång och jag ska fixa allt allt allt nu nu nu. Hur svårt kan det vara att hitta balansen?
Alla skriver om dagboksinlägg och skriva mål med olika saker och lägga upp det i en plan, snyggt och prydligt. Ja, visst, det fungerar för vissa. För mig ligger alla papper i oordning på golvet bredvid alla näsdukar..
Tycker det är så roligt hur vårat system fungerar. Vi bor i Sverige, 2012. Länder runt omkring oss fallerar en efter en och vi är inte långt efter. Vi har högutbildade, duktiga människor med exceptionella kvaliter som har svårt att få jobb. Vi har många arbetslösa som vill ut på arbetsmarknaden men har svårt att få jobb och vi har dom som helt enkelt inte vill ha något jobb. Och sen är det vi - vi sjuka.
Ja, vi har ju inte gipsade armar och fotproteser i alla utav fallen, nej, vi har blödande sår och smärta som spränger inuti oss. Det syns inte. Då kanske det inte finns. Då kanske man kan jobba ändå, ja, för det syns ju inte.
Att ångesten och stressen av att stå ut med oss själva har gjort att det droppar blod från ett sår i magen ut i tarmarna, nej, det syns ju inte. Eller att man går med en tegelsten på huvudet, ja, som man försöker balansera. En osynlig sådan men ack så fördjälva tung.
Ska inte bara vara en pessimistisk, tjatig kärring. Nä. Det finns ju vi som faktiskt har turen att få greppa tag i de här vitrockade. Vi som träffar rätt person. Som ser hur vi blöder.
Äntligen har jag fått min sjukskrivning till och med nyårsafton i år. Det har inte varit lätt. Men jag träffade rätt person. Jag hade tur. Och sen lider jag något så fruktansvärt över de som inte har haft lika tur som jag.
Efter att ha fått en veckas sjukskrivning sedan juni i år så är jag glad att äntligen slippa hålla på att skicka brev hit och dit.
Man ska inte behöva hävda sig. Vi kan inte visa på samma sätt hur illa vi mår, hur vi gråter på golvet, hur vi käkar mediciner tills de nästan trillar ur öronen.
Men, jag ska inte sluta kämpa för er andra. Sluta inte kämpa för er själva!
Öronen sprängs och ångesten ligger och spänner bakom mina sargade lungor. Trots Bisolvon, chai te och Lergigan vill inte något lägga sig. Trött. Tänkte, trots allt detta, skriva lite om Mindfulness för er som inte riktigt har fått kläm på vad det egentligen är, hur det funkar eller bara känner enorm skeptism som jag själv gjorde i början.
Mindfulness
Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet. För det är i nuet vi lever; det förflutna är förbi och framtiden har ännu inte inträffat. Det låter enkelt, men kräver träning. Den som tränar regelbundet genom meditationsövningar blir bättre rustad att möta vardagens stress och utmaningar. Det är vetenskapligt prövat likväl som det vilar på en erfarenhet som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Mindfulnessmeditation är en meditationsteknik med rötter i zenbuddismen.
Ja, men hur gör man?
I meditationerna måste vi inte sitta eller ligga på något speciellt sätt eller försöka uppnå något speciellt tillstånd. Vi behöver inte ens att försöka slappna av. Vi övar oss helt enkelt i att upptäcka och utforska vad som händer i vår kropp och vårt sinne - i varje ögonblick.
Oftast fokuserar vi vår uppmärksamhet på något. Det kan vara andningen, kroppen, ljud, rörelser eller tankar. När vi upptäcker att vår uppmärksamhet glidit iväg från än där vi tänkt oss (för det kommer den att göra!) noterar vi bara var den var, och återgår till att vara uppmärksamma på det vi tänkt oss. Om och om igen.
Jag tycker att det är skönt att göra det när jag ska sova, det är oftast då jag svävar iväg på dåliga spår, ältar och ångesten höjs markant. Jag brukar lägga mig ned på rygg eller på sidan och ta tre djupa andetag. Sedan fokuserar jag en stund på alla ljud jag hör. Trappsteg, TVns prat, skratt, regnet mot rutan etc. Jag säger till mig själv att "Jag hör det, men dömer inte".
Sedan visualiserar jag en bäck. Ni vet en såndär fin och lagom brusande bäck som forsar ned mitt inne i skogen någonstans. Jag försöker se mina tankar i ord flyta ned för bäcken. Det börjar vid krönet av bäcken och försvinner bort i en snäv sväng längre ned.
Det här är förstås så himla individuellt, det gäller att träna, träna och åter träna! Tillslut hittar man sitt eget sätt. Försök att visualisera en plats där du känner ett lugn. Där du någon gång känt ett lugn. Testa! :)
Idag har jag varit på mitt första möte på omsorgskontoret i min kommun där jag ska bli volontär för äldre. Ska bli SÅ kul att kunna få göra något bra för någon, dela lite av min tid. Superkul!
Såg en föreläsning på UR med Maria Bauer i spetsen och jag blev minst sagt förargad över hennes föreläsning att jag stängde av. Hon talar om personlighetsstörningar och hur mycket erfarenhet hon har inom området, men, jag blev så illa berörd att jag stängde av efter halva. Usch säger jag bara. Hon talar på ett så nedlåtande sätt om personer med personlighetsstörningar att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hur manipulativa Borderliners är och hur vi är så totallt mentalt handikappade. Nej fyfan. Bara för att man har en diagnos så behöver alla inte vara lika dana. En diagnos är bara för att patienten (vi) ska få ett bekräftande att vi faktiskt inte mår bra. Inte. Mår. Bra. Handikapp. Men det behöver inte betyda att alla t.ex. Borderliners har EXAKT samma problematik eller EXAKT samma tankemönster. Vi är ju alla uppväxta med olika slags ryggsäckar, alla har inte samma gener och förhållanden.
Föreläsningen kan ni hitta på http://www.ur.se/play, sedan söker ni på Personlighetsstörningar.
Försöker förstå mig på mitt egna huvud. Hur stort krig man kan ha pågående dygnet runt utan stopp.
Jag äter antidepressiva nu och tar en skopa sömnmedel var och varannan dag för att stabilisera mitt så kallade sömnliv. Hjälper det? Nja, jag skulle snarare kalla det för att det dämpar rösternas kraft men det försvinner aldrig. Ångesten försvinner aldrig. Den är ständigt kvar, trots Mindfulness, gröna ängar och samtal med rösterna som jag så fint lärt mig av terapueten jag träffar.
"Välkommen tankar, ni får finnas, jag dömer er inte"
Men det är ju så inåt helvete svårt att gå runt i någon slags haleluljabubbla dag ut och dag in och konferera med sig själv om att det är helt okej att du funderade på att hoppa i floden eller peta i dig piller som godis från en lördagsgodisskål. Nej, enkelt är det inte.
"Övning ger färdighet"
Mm. Kanske. Om man orkar.
Och sen är det ju alla tidningar man läser. Man ska gå ner i vikt, bo bra, äta från 394 olika dietformer, ha nice umgängeskrets, gå ut och dansa för det gör ju varenda jävel och köpa en bra jacka inför vintern. För att inte tala om skor. Och halsduk från Gina Tricot. Och ta bussen till jobbet och strunta i bilen. Ja, för miljöns skull du vet. Det bara måste man ju. Typ dra sitt strå till stacken. Ja, visst, ändå dör det fler människor i självmord i Sverige varje år än i trafiken.
Ja, vi satsar mer pengar på järnvägar i Sverige!!!! Och bättre vägar!! Och dyrare bilar som är säkrare!!! Ja det gör vi.
Skit i psykvård. Tycker du ja, tills du själv springer in i en betongvägg av ångest och depression. Mm precis.
Jävla politikersvin. Ursäkta språket. Men ja ta ut dina 75000 i lön i månaden men kom inte och gråt sen när du vill snitta av dig handlederna och märker att inte en jävel satsar på oss dödliga människor och vårat mående.
Blev frälst vid första kapitlet i boken och jag är fast. Nästan lite stum. Jag blev väldigt tagen, direkt, svisch, rakt av. Att någon kan förklara livet så himla bra genom en bok trodde jag aldrig.
När jag första gången var riktigt nere i skiten och traskade så satt jag febrilt och letade på google och försökte hitta svaret på "När är man så pass dålig att man bör åka in till psykakuten". Jag vred nog på den meningen säkert 300 gånger.
När bör man söka akut hjälp? 1. Om du är uppenbart deprimerad, frustrerad, tänker på hur du ska kunna ta livet av dig 2. Ångestfylld, svårt att andas ordentligt, tryck över bröstet, uppskruvad 3. Drogmissbrukar (dricker alkohol ofta/mer än vanligt), knark 4. Skadar dig själv fysiskt 5. Är rädd för dig själv
Det är några grundstolpar som du kan vila dig på. Detta gäller förstås även om du är anhörig.
Varför jag skriver just akut är att många går onödigt länge och dras med problem som oftast är djupare än vad man tror. "Du skriver om man dricker mer alkohol än vanligt". Detta är ett exempel från mitt liv då jag omedvetet började dricka mer och tillslut märkte jag själv att jag inte hade samma koll som tidigare. När bussen skulle gå, jag började spy som jag aldrig gjort tidigare, vaknade upp med grästuvor i sängen som tyder på att jag hälsat på ett dike innan jag kom hem. Etc. etc.
Från min synvinkel. Jag drog med mina allvarliga ()dödstankar alldeles för länge när det fanns dom som kunde ta emot mig med öppna armar (glöm inte, du får inte vara FÖR sjuk för att kunna STÅ UPP FÖR DIG SJÄLV tyvärr).
Må gott där ute och tveka inte att be om hjälp! Sleep well cykelställ!
Torsdagstips såhär inne på kvällskvisten (det är nu många är mitt uppe i sin ångest och inte vet vad de ska ta sig till),
härda ut!
Nu kanske du bara vill kunna slå mig på käften. Jag vet. Jag vill slå mig själv på käften. Men tyvärr är det det enda vi kan göra just nu. Härda ut.
Om man har varit i psykiatrisvängen, så kallat "in och ut på psyket" så förstår du säkert varför jag säger just härda ut. Om du aldrig själv varit där kan jag förklara, i så kortfattat som möjligt, vad jag menar.
Härda ut är nämligen vad man får höra om man åker in till psykakuten, ringer något journummer eller läggs in på en avdelning. Ångest i första hand är någonting man får stå ut med. Det blir, som många påstår, lättare att hantera om du står ut med den ett tag. Står ut med det värsta, ett tag. Ett tag är alltså då när du når toppen på ångesten. När du bara vill kravla ur ditt skin, skära dig, springa eller dunka huvudet i vardagsrumsbordet. Härda ut. Slappna av. Andas.
Det är ett hett tips inom psykiatrin. Mindfulness och piller. Piller mot någonting som egentligen ligger i vår natur. Ångest är en form av rädsla, något som kroppen sätter in när det är ett hot framför dig. Piller är onaturligt för människan i sådana lägen.
Jag vill inte komma någonstans med det här inlägget. Jag är bara trött, ledsen och ångestfylld. Ja, ni förstår.
Det här hade jag tänkt att skriva lite om idag. Det är någonting vi många strävar mot eller det vi vill uppnå med vad vi än tar för oss.
"Jag vill vara lycklig"
Det är väldigt lätt för oss att säga men svårt att bli. Att få vara lycklig är någonting som vi aldrig kan uppnå.
Nu tycker du kanske att jag är väldigt pessimistisk och du kanske t.o.m har klickat dig förbi den här bloggen och tänker att "usch, jag behöver inte fler negativa personer i mitt liv emot att faktiskt bli lycklig".
Okej, men, ge mig lite av din tid så kanske du kan förstå vad jag menar.
Lycka
Vad är lycka för just dig? Är det att vakna varje morgon och tänka att Gud vad glad jag är över att ha min katt, dotter, man, hus, villa, volvo eller vad det nu kan vara? Eller är det att vakna upp och tänka "yes, ännu en strålande dag"? Vad innebär ordet Lycka för just Dig?
En väldigt klok psykolog sa till mig för inte allt för länge sedan, efter att jag svarat att jag bara vill bli lycklig,
att det är en väldigt svår sak att uppnå. Jag höjde lite på ögonbrynen och frågade vad hon menade.
Hon sa att vi blir uppväxta med just ordet "lycklig" och får säkert höra det från första gången du skulle gå till förskolan.
"Ja, så länge du är lycklig för att du har två olika färger på strumporna så får du ha det"
Eller kanske "sålänge det gör dig lycklig så ska du göra det" eller kanske "Så länge du blir lycklig" för det eller det andra eller 45 valet så..
Jag tänkte efter en stund och sedan slog det mig, ungefär som ett tennisracket i fejset, att hon har ju rätt - och vad fel jag haft i så många år!
Kravet från våra föräldrar, syskon, lärare eller samhället i stort är att man ska bli lycklig. Tränar du, så blir du smal och upplever lycka. Pluggar du och får högsta betyg i Bild så blir du lycklig. Men, blir man verkligen lycklig?
Vad tycker du?
Jag blir glad men inte lycklig. Lycka är egentligen bara en strävan mot ett bättre mående. Det är ingenting man uppnår, det är något man strävar emot som är ouppnåeligt.
